Aniara, TV-teatern 1960

I helgen visades Aniara som Veckans Föreställning, och jag blev glad att jag äntligen fick chansen att se den. Aniara är nog den mest kända svenska operan, och en av tre svenska operor jag kan räkna upp på stående fot. Jag har för mig att vi läste bitar av Harry Martinssons hela diktverk någon gång i skolan, och då var det bilder från operan. Det gjorde mig naturligtvis jättenyfiken. Jag är verkligen glad att de plockar fram en sån här klassiker ur arkivet.

Musiken är skriven av Karl-Birger Blomdahl, librettot av Erik Lindgren efter Harry Martinssons diktverk. Det är en modernistisk 12-tonsopera, så det är inte gått om vackra melodier och harmonier. Det som den ändå lyckas förmedla är stämningar. Eftersom jag tyckte det var svårt att höra vad kören sjöng, och det finns flera dansinslag måste jag ändå säga att jag hade inte hängt med i handlingen om jag inte samtidigt haft ett operalexikon till hands och kunde kolla upp vad som hände. De starkaste insatserna svarar Mimaroben, sjungen av Erik Saedén, för. Han är ju också berättaren som för fram handlingen. Ska det ändå vara en scen som sitter kvar så är det när Chefstekniker I lägger fram sin förklaring om att Aniara är som en luftblåsa i Guds andes glas. I övrigt så tycker jag faktiskt att mycket av lyriken känns ganska banal.

Ett stort problem för mig personligen är också att nästan 60 år efter Aniara så har jag sett så många varianter och parodier av typen "ensamt rymdskepp med hela mänskligheten" att jag har svårt att ta det på allvar. Särskilt nära till hands ligger Wall-E och Red Dwarf om man säger så.

Överlag så är jag glad att jag har sett den, den var lättare att lyssna på än jag befarade,men även om den är ett klassiker så har jag lite svårt att bli väldigt berörd av den. Den var ändå mer intressant än förra Veckans Föreställning, som var Aida från Verona.

Slutbetyget blir 2 av 5 vilsna rymdskepp.

Jag tycker ändå att alla som är intresserade av opera i Sverige borde se den, och den ligger på SVT-play i 30 dagar efter sändningen.

Aniara på SVT play.

Trollflöjten, Metropolitan 2014

Uppsättningen av Trollflöjten vi var på är ingen ny uppsättning. En förkortad variant på engelska har legat på Met On Demand länge, och när jag recenserade den 2009 var mitt intryck att det såg ut som ett tv-spel, och att Sarastro och prästernas dräkter inte var särskilt lyckade. Jag var alltså ganska förberedd på hur den skulle vara.

Nu när jag såg den tyckte jag inte riktigt att den var som ett tv-spel, men den utspelar sig i ett märkligt fantasiland med klart asiatisk inspiration. Det är plexiglas och laserljus som till stora delar bildar scenen. Sarastro och hans präster går i stela kläder, och användandet av cirklar och kvadrater som symboler känns så förenklat att det nästan blir barnsligt. Överlag undrar man varför man ska bli en vishetens tjänare, när det enda det verkar leda till är att man får gå omkring i otympliga kläder som gör det omöjligt att röra sig. Jag förstår att idén har varit att förmedla en känsla av symbol och mysticism, utan att för den skull ha associera till äkta symboler, men det blir nästan mer komiskt än vackert. Något som är både komiskt och vackert är användningen av stora marionetter för att visa björnarna som dansar kring Tamino, eller fåglarna som för fram de tre gossarna.

Musikaliskt så drar Adam Fischer upp ett lättsamt tempo, det är nästan så man blir orolig över hur Nattens Drottning ska klara av att hänga med när det är dags för henne att komma på scen. Där har vi också kvällen enda svaga insats. Ana Durlovski missar en av topptonerna i "O zittre nicht", och tar igen det med bravur i "die Hölle Rache", men hennes röst är faktiskt lite för svag. Hon har inte volymen för att fylla ut hela auditoriet, och även om det är tekniskt och vackert så är det lite svagt.

För mig var en av höjdpunkterna att få höra René Pape live. Det är en märkligt känsla att höra en röst som man känner igen så väl från inspelningar på riktigt. Hans insats i "O Isis und Osiris" och "In diesen heiligen Hallen" gav mig gåshud. Sen tycker jag det är synd att hans kostym gör att han knappt kan röra sig, så han får ingen chans att egentligen spela ut som Sarastro.

Den andra sånginsatsen som jag bär med mig är Pretty Yendes Pamina. Hennes röst hade ett helt annat djup och mörker över sig än vad Pamina brukar ha, vilket gjorde "Ach, ich fühl's" till något totalt hjärtskärande. I slutscenen blir jag också helt övertygad om hur kära Pamina och Tamino är i varandra bara genom deras agerande på scen, vilket ju inte alltid händer.

I övrigt så är det en felfri uppsättning av sångare, med den standard jag förväntade mig på Metropolitan. Man slipper sitta och vara orolig för att något inte ska låta bra och kan bara njuta av musiken.

Slutligen vill jag säga något om Monostatos. Han sjungs av Mark Showalter, som gör det bra, problemet är rollen i sig själv. Idag går det inte att spela på att Monostatos är annorlunda eftersom han är svart, han benämns ju som morisk och med svart hudfärg. Problemet är att för att inte behöva ta i frågor om rasism så blir han bara en pajas. Här extra tydligt där han dessutom har fått fågelfötter och några konstiga fjädrar. Jag tycker inte det är roligt när han är mer en komisk sidekick än en allvarlig figur.

När det gäller komik så är förresten Papagenas förklädnad till gammal dam den bästa jag sett, och den mest trovärdiga när det gäller att förvandla henne till ung och vacker!

Överlag blir mitt betyg 3 av 5 dansande björnar. Det är en habil uppsättning, strålande musikaliskt, men inte något mästerverk.

Metropolitan

För ca en vecka sen var det alltså dags för mig att gå och se Trollflöjten på Metropolitan. Det var en överväldigande kväll, så jag kommer att dela upp min beskrivning i två delar, dels själva besöket och dels själva operan.

 Det är maffigt när man går in på platsen framför operan och ser fasaden av själva Metropolitan, som jag har sett så många gånger via livesändning och filmer.

Selfie med mamma framför operan

Det blev inte sämre när man gick in. För den som är intresserad av musik så har affären i Metropolitan ett otroligt utbud på CD, DVD och bluray, inclusive i stort sett alla deras HD-sändningar. Det finns också en hel del roliga souvenirer, och smycken, med inspiration av säsongens föreställningar. Jag köpte ändå ingenting eftersom jag inte hittade något med anknytning till varken Ringen eller Trollflöjten.

På grund av en miss i tunnelbanan, där informationen är minst sagt bristfälligt, hade vi åkt förbi stället där vi tänkt gå av och äta, så vi bestämde oss för att äta på plats på Metropolitan. Restaurangen var endast tillgänglig med biljetten, så på väg dit passerade vi också själva entréhallen.

Det var trappor som bara var gjorda för att glida nerför i långklänning. Överlag var det också väldigt roligt att se att många var uppklädda till tänderna, betydligt mer än i Stockholm. Visst såg jag några i t-shirt och shorts, men för de flesta var det galaklädsel som gällde.

Restaurangen på andra våningen var en av de lyxigaste jag varit på. Vi fick plats för oss två även utan bokning, men jag skulle nog rekommendera att boka om man planerar att äta där. Det var helt klart mer än vi förväntade oss. Här sitter vi redo att mumsa i oss kvällens special, risotto med generösa mängder vit tryffel, och ett glas vis. Det var inte billigt, men det fick det vara värt nu när vi gjorde en helkväll på Metropolitan. För den som gillar efterrätter tyckte jag det var trevligt att det gick att beställa att efterrätten stod framdukad i pausen i föreställningen.

Efter maten hade vi lite tid att gå runt innan föreställningen, och hitta var vi skulle gå in. Det här med informationsskyltar verkar inte vara amerikanarnas starkaste sida. På hela nedervåningen var det roligt att se bilder på stjärnor som sjungit/sjunger där. De flesta fanns på en fotovägg och för de största stjärnorna var det oljemålningar och byster.

Som kulla var det naturligtvis nödvändigt att se bysten av Jussi Björling.

Till slut var det dags att gå in i salongen. Då äntligen kom också förklaringen till varför jag inte hittat någonstans att köpa program. De delade ut gratis programhäften när man gick in. Lite tråkigt var det att programmet bara nämnde vilka som sjön och handlingen i operan, det var ingenting om regin eller tankarna bakom.

Själva scenen är väldigt hög, jag blev förvånad, men det är alltså fem rader med balkonger upp. Det måste vara en utmaning att göra uppsättningar som tar tillvara på all rymd på scenen, för att bara hålla till på scengolvet är att bara ta tillvara på en bråkdel av utrymmet.

Det var intressant att se deras version av textsystem. Istället för att ha en textremsa ovan eller under scenen så fanns det en liten display i stolen framför. Det gick att välja på engelska, tyska och spanska i språk. Eftersom jag kan Trollflöjten riktig bra så valde jag att stänga av textningen, men i efterhand hade det varit intressant att se hur det var att följa texten och det som utspelade sig på scen.

I pausen valde vi att istället för efterrätt i restaurangen så blev det ett glas prosecco och en chokladkaka nere i baren.

Recension på föreställningen kommer separat.

Mitt och mammas ätäventyr i New York går att läsa om här.

Bara en vecka kvar

Om en vecka kommer jag att göra något jag har drömt om väldigt länge, nästan sådär att man trodde att det inte skulle bli av.

Den 11 oktober ska jag se Trollflöjten på Metropolitan, med René Pape som Sarastro.

Jag och mamma bestämde att vi skulle åka till New York i våras, för båda av oss var det självklart att är vi där, då ska vi gå på Metropolitan. Sen började jag kolla programmet för våra dagar där och upptäckte att det faktiskt är Trollflöjten som går på lördagen när vi är där. Trollflöjten är min absoluta favoritopera och jag har faktiskt svårt att sätta ord för hur mycket den betyder för mig, och nu får jag chansen att se den på en av världens mest kända operascener.

När jag såg att det var Trollflöjten blev jag överlycklig, och jag blev inte mindre lycklig över att se att René Pape kommer att sjunga Sarastro. Han har en underbar röst, och han har varit en favorit sen jag såg honom i Kenneth Branaghs filmversion av Trolllöjten, att få höra honom live och se honom agera känns fantastiskt. Jag försöker ändå att tänka att saker kan hända, båda gångerna jag varit på Les Miserables har ju minst en av huvudrollerna sjungits av ersättare, men om allt går som planerat får jag äntligen se och höra honom.

Det jag är lite nyfiken på är vilken uppsättning det är. Det står på Metropolitans hemsida att uppsättningen är fullängd och på tyska, vilket skulle kunna tyda på att det inte är samma uppsättning som de har på Metplayer, eftersom det är en förkortad variant på engelska. Det kan ju vara att det är samma uppsättning, men i en fullständig version, eller så är det en ny uppsättning.

Jag tycker i alla fall det är en väldigt bra anledning till att inte gå och se Macbeth som livesändning i Falun samma dag. Macbeth är matinéföreställningen och Trollflöjten är kvällsföreställningen på Metropolitan.

Kortversion av Falu Rödfärgskonserten

Falu Rödfärg har lagt upp en film om konserten. Filmen är ca 15 min lång, och själva konserten börjar ca 7:30 in, innan är det en del om förberedelserna.

Äntligen program för digitala visningar i Falun

Faluns Folkets hus har inte uppdaterat sin hemsida och har fortfarande förra säsongens program uppe. Det här gjorde att jag började bli rejält orolig över att det inte skulle bli några digitala visningar den här säsongen. Tack och lov hittade jag dock programmet via Visit Södra Dalarnas hemsida, där man kan köpa biljetterna så här är säsongens sändningar.

11 oktober - Macbeth av Giuseppe Verdi.
Jag kommer inte att gå på den här operan, men jag har en väldigt bra anledning som jag kommer att återkomma till längre fram.

18 oktober - Figaros bröllop av WA Mozart
Jag tycker ju Figaros bröllop är lite överskattad, den är inte alls så rolig som sitt rykte. Det här blir nog helt och hållet en fråga om dagsformen, om jag känner ett väldigt sug efter att gå på opera så bestämmer jag mig nog precis innan.

Sen blir det att vänta till nästa år för fler föreställningar

17 januari - Glada änkan av Lehár
Rolig operett, den är jag definitivt sugen att gå på.

31 januari - Hoffmans äventyr av Offenbach
Hoffmans äventyr står på min önskelista över operar att se.

14 februari - Iolanta/Riddar Blåskäggs borg av Tjajkovskij/Bartok
Jag har ingen lust att se operorna, och dessutom är jag antagligen upptagen den helgen.

25 april - Cavalleria Rusticana/Pagliacci av Mascagni/Leoncavallo
En verkligt klassisk duo, och ja, jag borde nog se den någon gång bara just för att de är sådan klassiker.

Överlag är det ett bättre urval tycker jag än förra året, men jag är verkligen besviken över att Falun inte visar Mästersångarna från Nürnberg av Wagner. Jag var också nyfiken på La Donna del Lago av Rossini. Däremot hade jag nog inte gått och sett varken Carmen eller Barberaren i Sevilla den här säsongen heller.

Lite förhandstitt inför imrogon

Hela veckan har det byggts scen nere på botten av Stora Stöten.

Det här kortet tog jag i tisdags. Nu idag är scenen färdig, och det mesta runtomkring börjar också hamna på plats.

De har börjat repa också, så jag stod och lyssnade lite där uppe på kanten. Det blir nog en bra konsert imorgon. Rejäla kläder rekommenderas, det brukar vara kallt nere på botten av Stöten.

Falu Gruva i operahistorien

I mitt förra inlägg om Falu Rödfärgs jubileumskonsert nämnde jag att Falu Gruva faktiskt redan har en plats i operahistorien. Det finns faktiskt två fullbordade operor samt ett utkast. Alla dessa verk bygger på historien om gruvdrängen Fet-Mats Israelsson.

Den sanna historien är att Mats Israelsson arbetade som gruvdräng i Falu Gruva 1677, han omkom i ett ras men hittades inte förrän 1719. När kroppen hittades hade den legat i det mineralhaltiga vattnet i gruvan och helt konserverats, till och med snuset i fickan var fortfarande färskt. En av dem som slutligen kunde identifiera kroppen av en gammal gumma, Margareta Olsdotter, som kunde berätta att det var kvarlevorna efter hennes döde fästman, som försvunnit bara två veckor innan deras bröllop. Den här historien har plockats upp så mycket att det inom europeisk litteratur faktiskt går att tala om ett Fet-Mats-motiv. Den mest kända varianten är ett diktverk, Die Bergwerke zu Falun, av ETA Hoffman, och det är detta diktverk som till stora delar ligger till grund för operorna om Fet-Mats och Falu Gruva. En varaktig förändring är att Hoffman ändrade namnet på Fet-Mats till Elis Fröbom, och det är med det namnet, eller någon variant, han gått in i musikhistorien.

Den första operan som fullbordades var Der Haideschacht av Franz von Holstein. Idag är han inte så känd, men Der Haideschacht spelades en hel del i Tyskland under andra halvan av 1800-talet. Det enda som finns kvar av originalhistorien är egentligen att den utspelar sig kring en gruva, själva historien om Fet-Mats används snarare som en bakgrund.

En annan som klart inspirerades av Hoffmann var Hugo von Hofmannssthal. Han skrev ett helt diktverk med titeln Das Bergwverk zu Falun. Hoffmannsthal har ju också skrivit libretton till Frau  ohne Schatten och Rosenkavaljeren, men Das Bergwerk zu Falun plockade inte Rickard Strauss upp och gjorde opera av. Det kom däremot en opera på Das Bergwerk zu Falun, men det var 1960. Då tonsatte Rudolf Wagner-Regeny diktverket, med rejäla förkortningar från Hofmannsthals originaltexter. Verket framfördes vid Salzburgfestivalen 1961, men fick ett väldigt svalt mottaggande och sen dess har det inte uppförts igen vad jag vet.

Trots att det alltså finns två färdiga operor om Falu Gruva är det ändå utkastet som är det mest kända. 1842 refuserade operan i Paris en föreslagen opera med titeln Die Bergwerke zu Falun. Den som skrev det refuserade verket var Richard Wagner. Tänk så nära det var att det hade blivit en äkta Wagner-opera om Falu Gruva....

...Dessvärre är det inte fullt så enkelt. Richard Wagner hade visst skrivit utkastet till operan, men det var på uppdrag av vännen Josef Dessauer, som var den som skulle ha skrivit musiken om de hade lyckats sälja operan. Hade Wagner verkligen varit intresserad att fullfölja operan hade det nog inte varit omöjligt för honom att slutföra den senare i sin karriär. Utkastet har publicerats och det finns en del intressanta saker i det faktiskt. En är att det som i stort sett alla andra har tagit som huvuddrag i historien, den om den unge gruvdrängen som känns igen av en gammal gumma, den har Wagner skippat. Istället slutar operan med att Mats, eller Elis som han heter här, rusar in i gruvan och dör i ett ras. Intressant är alltså att den kvinnliga huvudpersonen, fästmön, inte dör och inte förenas de två älskande i döden heller.

En anledning till att Parisoperan inte köpte in verket kan nog vara att vid den här tiden krävde de alltid en balett i andra akten, för att väcka upp publiken som hade somnat. I scenanvisningarna till andra akten har Wagner skrivit "teaterscenen är alldeles mörk och föreställer ett gruvschakt". Inte så lämpligt om man vill ha en glad och upplyftande balett.

Fet-Mats gravsten vid Stora Kopparbergs kyrka i Falun

Falu Rödfärgs Jubielumskonsert

Snart är det dags för konserten jag har väntat på väldigt länge, så jag tänkte göra en lite reklam för den så jag inte blir ensam i publiken.

I år fyller Falu Rödfärg 250 år, för en kortfattad historia kan man läsa historiekullans inlägg om färgen. Jag arbetar vid Falu Gruva, och även om Falu Gruva och Falu Rödfärg idag är helt skilda åt så delar vi ändå historia och är grannar. Det betyder att i samband med jubileumsåret fick vi vid gruvan höra talas om en del av planerna. I höstas var det uppstart för planeringen, och då fick jag vara med om något av det vackraste jag har hört. Uppstarten skedde nämligen på en plattform i dagbrottet Stora Stöten, dit de som skulle vara med och planera togs och fick höra en cellosolist sitta och spela i dagbrottet. Eftersom folk inte får vara där utan behörig personal från Falu Gruva hade jag turen att få stå i bakgrunden  och bara lyssna. Det var en kall och dimmig höstdag, vilket ger en väldigt speciell stämning och det var bara så vackert. Då började jag ana lite vad som skulle hända. Dessutom såg jag att Göran Eliasson var en av de närvarande.

I vintras fick jag vet att det skulle bli någon form av konsert, och jag ställde in mig på att det är den kosert jag måste gå på i sommar. För ett tag sen så släpptes biljetterna och informationen, och det är väl bara att konstatera det kommer att bli en maffig konsert.

Så här står det på hemisdan

De stora kompositörernas verk, Beethoven, Rossini, Mozart, Grieg, Vivaldi, Händel m fl, framförs av Dalarnas egen orkester Dalasinfoniettan tillsammans med några av Sveriges främsta soloartister. I händelsernas och berättelsens centrum står gruvdrängen Fet-Mats Israelsson. Hans osannolika livsöde vid gruvan under 1600-talet understryker mystiken och fascinationen kring världsarvet i Falun.

Sångarna som medverkar är: Maria Keohane, Carl Ackerfeldt, Anne Wik Larssen, Magnus Karlberg, Carolina Bengstdotter Ljung, Göran Eliasson och Henning von Schulman. Bekanta namn för dem som varit i Vattnäs.

Miljön konserten kommer att var i här Stora Stöten

 scenen kommer att vara ganska exakt där de två maskinerna står. Det är inte lika bra akustik som i Dalhalla, Margareta Dellerfors ska enligt vad jag har hört provat i Stora Stöten innan hon hittade Dalhalla, men jag skulle nog säga att miljön är ännu mer magisk än kalkbrottet i Rättvik. Det är dessutom en plats som finns i operahistorien, och nästan kunde ha blivit en välkänd del av operahistorien eftersom Wagner faktiskt skrev ett utkast till ett librettot med titeln "Die Bergwerke zu Falun".

Biljetterna säljs via Visit Södra Dalarna, och mer informations finns här.

Jag hoppas vi ses där nere!

Operadag i Vattnäs

Söndagen blev en riktigt härlig operadag. I år hade jag och min mor haft vissa problem med att bestämma vilka konserter vi skulle gå på, krockar med andra evenemang och  lite familjeangelägenheter gjorde att till slut bestämde vi oss för att bara åka på opera-picknicken, med bonusen att kunna stanna kvar på opera-jammen senare på kvällen.

Vädret var strålande, min bleka hy tyckte nog det var lite för strålande för jag fick soleksem under dagens gång. Efter att jag och mor hade haft en egen picknick redan innan operapicknicken så hamnade vi ganska långt bak på ängen. Det i kombination med att fällstolen jag satt i var väldigt låg gjorde att jag väl knappt såg någonting av sångarna, utan koncentrerade mig på att lyssna. Jag hade ju visserligen kunnat flytta på mig, men det var skönt att ligga i stolen, blunda och bara njuta.

Det fanns inget program, så jag kommer inte att gå igenom stycke för stycke, eller sångare för sångare. Programmet var ett lättsmält och mysigt program, ungefär vad jag förväntade mig av en trevlig opera-picknick. När habaneran ur Carmen kom tidigt i programmet var jag rädd att det bara skulle vara det mest populära, men i övrigt så var det faktiskt inte bara de mest kända styckena som spelades. Det absolut vackraste var ändå att höra Pers-Anna Larssons "Mon cœur s'ouvre à ta voix" ur Samson et Dalila, bara det gör besöket väl värt inträdet. Annars var det Magnus Karlbergs mellansnack och den amerikanske musikalsångaren, vars namn jag inte kommer ihåg, som var det roligaste. Att höra en kärlekssång till killen som jobbar på Starbucks var något oväntat, och oväntat är oftast bra.

Efter picknicken blev det ilfart till Orsabadet för att svalka sig, även om vattnet var så varmt att det knappast var frågan om att svalna innan vi återkom till opera-jammen.

Opera jam har gått och blivit mitt favoritinslag på Sångfesten,  i alla fall de två gånger jag nu har varit där. Visst rösterna var lite slitna och allt var inte inövat, särskilt för pianistens del, men det är det som är charmen. Att se, och höra, skickliga sångare som slappnar av, trivs och verkar ha väldigt roligt de med är bara så underbart. Ibland på konserter kan jag få intrycket att det informella är lite väl inövat, men det gäller inte här. Musikaliskt fanns det också fler höjdpunkter här än på operapicknicken. Anne Wik Larssens eldiga tango är nog det som sitter fast starkast i minnet. Sen var det några vändor ner i det som Göran Eliasson kallade musikalträsket, men vad gör det när ett av styckena han framförde var "Bring him home" ur Les Miserables. Det är ett stycke jag under lång tid tyckte var dåligt, innan jag insåg att det berodde på alla dessa musikalsångare som måste pressa och kämpa för att komma i närheten av tonerna, att höra en bra tenor sjunga den, ja då får jag numera riktigt pirr i hela kroppen.

Totalt blev det en helhärlig operasommardag, precis som det ska vara. Jag vet också att jag tycker det är bra när jag inte kan vänta tills nästa chans att få höra något live, och det dröjer faktiskt inte så länge till. Under kvällen gjordes det nämligen reklam för en konsert som jag har sett fram emot ända sedan i höstas, när jag började ana vad som skulle komma...jag ska försöka komma tillbaka mer om det snart.

Härligt

Jag har inte varit aktiv på länge nu, men här sitter jag i solen vid stranden i Orsa. Jag har varit på operapicknick i Vattnäs och nu blir det bad innan det är dags att åka tillbaka till Vattnäs och lyssna på operajam. Svårt att få en bättre operadag.

Giulio Cesare, Metropolitan 2013

Ikväll kände jag att det var alldeles för länge sedan jag såg en opera, eftersom jag dessutom hade som kvällsprojekt att sitta och sy, och jag tycker opera är perfekt att lyssna på då, så kollade jag upp vad som fanns på Met on Demand. Jag bestämde mig för att se Giulio Cesare av Händel. Jag brukar ju tycka att barockoperor är ganska tråkiga, men med vacker musik, så jag tänkte att då kan jag koncentrera mig på att sy, och sedan titta upp när det kommer någon praktopera.

Jag hade fel. Metropolitans uppsättning från 2013 är en föreställning man måste se på hela tiden. Det är en uppsättning som ursprunligen sattes upp på Glyndebourne, och nog märks det. Om Met brukar vara traditionell och konservativ så är Glyndebourne raka motsatsen, och känns betydligt intressantare. Handlingen utspelar sig i Egypten, där Caesar träffar Kleopatra, blir kär samt hjälper henne i kampen mot hennes bror Ptolemaios, det finns också en liten bihandling där änkan till Pompejus vill hämnas på Kleopatras bro, Ptolemaios, samtidigt som både Ptolemaios och hans generel Achilles vill gifta sig med änkan. Och så vill Pompejus son Sesto också hämnas för att Ptolemaios och Achilles mördade hans far.

Uppsättningen utspelar sig i en kolonial miljö under tidigt 1900-tal, Caesars trupper bär tropikhjälmar och Ptolemaios och Kleopatras hov hör mer hemma i Bollywood än på Nilens strand. Det passar perfekt. Både Bollywood och barockmusiken har en hög grad av stilisering, och bollywooddanserna fyller ut de musikaliska mellannumren på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Den genomarbetade regin gör att det hela tiden händer något på scenen, och ganska ofta sitter man och skrattar. Det här är en barockkomedi som faktiskt är rolig.

Musikaliskt så är det hög kvalitet, som alltid på Met. Det är underbart att höra all ornamentering i ariorna. För mig var det också nytt att höra så många countertenorer i en och samma uppsättning. Både Caesar och Ptolemaios sjungs av countertenorer. De två som fullständigt stjäl showen från de andra är Christophe Dumaux som Ptolemaios och Natalie Dessay som Kleopatra. Deras spel med och mot varandra är fenomenalt, och vi får verkligen se en karaktärsutveckling för de båda, från lite vilsna tonåringar till härskare. Dumaux spelar så bra att även om han är "skurken" i operan, så får jag ingen känsla av det. Och ja, jag blir ledsen när han dör på slutet. Natalie Dessay inte bara sjunger, hon dansar sig fram genom stora delar av operan, det är imponerande att se. David Daniels i huvudrollen är musikaliskt felfri, men hans roll är faktiskt ganska tråkig i jämförelse med de andras. Han är hjälte från början till slut, inte så spännande. När han är på scen så sitter jag och längtar efter att se mer av Natalie.

Ett exempel på scenografin, och samspelet mellan Dessay och Dumaux är ineldningen där Kleopatra försöker övertala Ptolemaios att hon är en bättre härskare, han borde snarare koncentrera sig på kärleken.

Natalie Dessay har också den enda arian jag hade hört tidigare ur operan, och det som kanske är min absoluta favoritaria från barocken, "Da tempeste". Just den har jag hört sjungas bättre, inte minst av Maria Keohane, men det är skillnad på att sjunga en konsert och framföra den en bra bit in i operan samtidigt som man dansar. Jag avslutar med ett klipp jag hittade på just Dessay och "Da tempeste".

Les Miserables, Queen's theatre 2014

På påskafton var jag och såg Les Miserables igen i London. Den här gången med min systerson, han ville se en musikal utan så mycket kärlek och där han kunde se en filmversion först. Les Miserables är ju en musikal som jag älskar så jag klagade inte. Den här gången var det dock jag som bestämde plats, och vilken skillnad det var att sitta i mitten av parkett jämfört med att sitta nästan högst upp under taket. Det var faktiskt nästan som att se en helt ny uppsättning när man kom närmre scenen.

Det här gjorde faktiskt att jag omvärderade en del insatser. Jag kan dessvärre inte komma ihåg sångarnas namn, jag köpte inget program demhär gången, utan kan bara kalla dem vid deeas roller. Ett tydligt exempel var Grantaire. I december tyckte jag inte att han var så dum, men ni på närmre håll kändes han teatralisk och överdriven. Eponine och Valjean växte av närheten, medan Javert tappade en aning. Den enskilda scen som ändrades mest var dock Javerts självmord, det är svårt att beskriva men den här gången jag illusionen av ett hopp ner i Seine, förra gången såg jag effekterna.

En besvikelse var att än en gång så spelades Enjolras av en ersättare. Kag avskyr att vara ytlig, men den här ersättaren agerade och såg betydligt mer ut spm Enjolras jämfört med den förre. Däremot var ersättaren i december en bättre sångare. Nu missade Enjolras ett antal toner i början, men han sjöng upp sig. Överlag  var det faktiskt en del röster som lät en aning ansträngda. Jag undrar om det beror på att de har sjungit i fler månader, att de redan hade kört en matineföreställning tidigare på dagen, eller om det bara var en slump.

Det var en storslagen kväll, och än en gång insåg jag värdet av att vara beredd atr betala lite mer för att få bättre platser. Slutbetyget blir 4,5 av 5 silverljusstakar.

Systersonen tyckte att den var "awesome".

Ingen opera ikväll

Jag är fortfarande kvar i Gävle, så jag hinner inte hem och se La Boheme ikväll.

La Bohème på bio, 5/4

På lördag är det dags för La Bohème på bio från Metropolitan. Jag har inte varit på någon livesändning på hela den här säsongen, och La Bohème är inte en favorit, men jag längtar verkligen efter att gå och se en opera. Jag har varit mycket inne på musikaler den senaste tiden, men nu vill jag gå och höra opera igen.

La Bohème var en av de första operorna jag kunde riktigt bra. Vi hade en videoinspelning från en Met-uppsättning någon gång på 1980-talet. Den går att se på Met on Demand, och bland annat är det Pavarotti som sjunger. Jag vet inte om jag såg den lite för mycket, eller om det bara är idag jag tycker handlingen är för förutsägbar. Musiken är vacker, men jag vill ha något mer. Uppsättningen som sänds på lördag är regisserad av Zeffirelli, och då vet man vad man får. Det är överdådigt, men inte direkt några nytolkningar eller spännande idéer. Överdådigt kan ändå vara trevligt, och jag blev fullständigt förbluffad över Musettas klänning på den här bilden (jag antar att det är Musetta)

Nu är jag upptagen med att åka till Gävle på dagen, men hinner jag hem blir det nog ändå ett besök på Folkets hus.

Jesus Christ Superstar, Göta Lejon/turne 2014

Igår var det äntligen dags för mig att världens bästa rockopera. Första gången jag såg Jesus Christ Superstar var när de visade den klassiska filmen från 1973 i mellanstadiet, jag kommer ihåg att jag blev väldigt berörd av den. Hur kunde människor vara så elaka mot Jesus egentligen? Filmen från 1973 räknas som en klassiker, men för mig är den så fast i 1970-tal att jag har väldigt svårt att riktigt ta mig till den. Däremot blev jag helt fast när jag sen den nya filmen som gjordes 2000. När det blev klart att JCS skulle sättas upp på Malmö-operan och med Ola Salo i huvudrollen var jag nära att åka dit, men det blev ändå först igår när den var på turné och stannade till i Sandviken som jag tog mig för att åka dig.

Versionen som åker på turné är den som har satts upp på Göta Lejon de senaste åren, och att det är skillnad från Malmö-operans uppsättning hörs. Jag har lyssnat en hel del på Malmö-albumet, och den version jag såg igår är betydligt hårdare och rockigare. I det här fallet tycker jag det höjde kvalitén betydligt. Ett bra exempel är när prästerna sjunger om hur de ska förgöra Jesus (This Jesus must die/Jesus måste dö). I Malmö-albumet har jag tyckt att det är för tydligt att det är skolade operaröster som sjunger, medan igår var det en helt annan råhet när de sjöng. Janne Åströms Kajafas var en verkligen en av de musikaliska behållningarna från gårdagen.

Själva uppsättningen utspelar sig i en nutid/framtid med apostlarna som anarkister/punkare/hårdrockare på samhällets utsida. För mig fick musikalen en helt annan revolutionär anda än vad jag har sett tidigare. Det är tydligt att det är handlar om personer som inte riktigt passar in i samhällets mallar, men som göra världen bättre. Detta ställs i kontrast till prästernas börshajsliknande kläder och romarnas mörka kostymer. Det jag saknar är dock kvinnorna. Visst apostlarna var män, men i flera körstycken så är det både manliga och kvinnliga röster med, men det är bara männen som får ta plats på scen. Undantaget är Maria Magdalena, som verkar vara en i grabbgänget.

Om vi går in på huvudrollerna. För mig är hela JCS i stor grad ett relationsdrama mellan Jesus, Judas och Maria Magdalena. Den bästa uppsättningen jag har sett är den där Judas och Maria står på liknande nivå, och Jesus slits mellan sin lojalitet till dem. I den här uppsättningen hamnar Judas i klart underläge, det är tydligt att Jesus helt klart föredrar Maria Magdalena. Hela Judas agerande blir då ett närmast desperat försök att få Jesus att lägga märke till honom. Lite tappar föreställningen också udden av att se Judas som pragmatikern som vill hjälpa så många människor som möjligt i nuet, men som inte tycker att mystik och andlighet är det som de ska koncentrera sig på.

Insatserna från sångarna är ypperliga. Det går inte att anmärka på något sätt på hur de tolkar sina roller musikaliskt. Kanske är det ändå Peter Johanssons Judas som är allra bäst, men han har ju också några av de mest inressanta sångerna att framföra. I rolltolkningen utanför det musikaliska är jag dock en aning tveksam till själva Jesus. I första akten upplever jag honom som  divig och han svassar mest omkring, glad över uppmärksameten från sina anhängare. Jag tycker det saknas något som får mig att förstå varför alla dessa människor följer honom. När musikalen går över i den mörkare andra akten, då händer ändå något med Ola Salos gestaltning, och oj vad gripen jag blev av de slutscenen.

En person jag vill framhålla är också Daniel Engman som Pilatus. När jag lyssnar på JCS brukar jag tycka att Pilatus insatser är ganska tråkiga, men Daniel Engman gav en sån intensiv tolkning av honom att jag för första gången verkligen tyckte synd om Pilatus som blir insöad i hela affären mer eller mindre mot sin vilja.

Det finns några små negativa saker, som till exempel att Petrus är i stort sett osynlig, tills det plötsligt blir en stor sak av att han förnekar Jesus. Extra synd eftersom den scenen blev ovanligt stark av att han blev utfrågad av fru Pilatus, Kajafas och Hannas, alltså fick man en känsla av att han verkligen låg risigt till när han förnekade honom. Å andra sidan uppvägs det lite av att Could we start again please/Kan vi börja om, blir till en slags beslutsamhet om att de måste fortsätta arbetet med att förbättra världen, även om Jesus inte längre är med dem.

Slutsatsen är att det här var en otrolig upplevelse och jag är verkligen glad att jag till slut fick möjlighet att se JCS live. Scenografin är bland det snyggaste jag har sett på scen på väldigt länge. Slutscenen med ett ensamt, upplyst kors, var väldigt nära att få mig att börja gråta.

Det blir 5 av 5 törnekronor

Några negativa saker rörde dock inramningen av hela musikalen. Det är en arenaturné och jag såg den på Göranssons Arena i Sandviken. För det första när man svänger in till arenan blev man ordentligt framvinkad av ungdomar till vart man ska parkera, men de upplyser inte förrän man är långt inne på p-platse om att det kostar 40 kronor i kontanter. Det tycker jag är hutlöst dyrt, och särskilt som det överallt annars på arenan står att de vill ha en kontantfri arena. Nej, jag hade inte 40 kr så jag fick försöka tråckla mig ut och ställde mig helt enkelt utanför p-platsen. Sen så rullade det trailers för andra turnéer på storbildsskärmar inne vid scenen. Ok innan föreställningen, men det tvärdödade stämningen att se trailers för Tomas Ledin och Magnus Uggla i pausen, just efter att Judas har förrått Jesus. Så nej, jag är inte väldigt imponerad av konceptet med arenaproduktioner.

Filmmusiken i Iron Sky

Sisådär ett år efter att den släpptes har jag äntligen sett film Iron Sky, och jag blev otroligt förtjust i filmmusiken.

Filmen i sig är en absurd historia om hur ett gäng nazister gömde sig på månen efter andra världskrigets slut, och 65 år senare kommer de tillbaka. Genren beskrivs bäst som "comic science fiction".

Eftersom det är en film som bygger mycket av estetiken på traditionella nazism-attribut innehåller filmmusiken väldigt mycket Wagner. Filmmusiken skapades av Laibach, ett slovenskt band som började inom industri-metall-rockscenen och som arbetar mycket med att omforma budskap i andras musik. De har även tidigare arbetat med just Wagner-tolkningar, bland annat med en version av Tannhäuser som de döpte till "VolksWagner". Till Iron Sky har de använt sig av ett antal av Wagners ledmotiv, lättast att känna igen är Siegfrieds olika motiv, valkyriemotivet, samt pilgrimskören ur Tannähäuser. Men de stoppar inte bara in melodislingor, utan det är sättet hur de har fått ledmotiven att flyta in i musiken som gjort det riktigt bra. Jag såg filmen igår, och sen dess har jag lyssnat igenom filmmusiken på spotify åtminstone två gånger. För den som inte har spotify så kommer ett smakprov från youtube.

(scenen som utspelar sig är i början, två amerikanska astronauter har landat på månen och de upptäcker ett byggnadskomplex, i form av ett hakkors. Det blir lite jakt och scenen slutar med en övergång till en skolscen inne hos månnazisterna)

Don Pasquale, Metropolitan 2010

I lördags var det då dags att se Donizettis Don Pasquale, som Veckans Föreställning. Jag skrev innan att jag förväntade mig ett fyrverkeri av toner och en maffig uppsättning, och de förväntningarna infriades. En rejäl bonus var att operan faktiskt var genuint rolig också. Skådespelarna är riktigt bra på att spela teater, och de verkar ha kul tillsamans på scenen. Jag såg den med min mor, och vi satt faktiskt och skrattade högt några gånger, och ärligt talat är det inte så vanligt ens i komiska operor.

En liten detalj vi blev lite fundersamma var ändå Norinas roll. Hon verkade så skärpt och beräknande att det var oförståeligt att hon skulle vara kär i den tafatte och kärlekskranke Ernesto. Det är lite samma sak som i Kärleksdrycken. Det fick mig att tänka på att här är det smarta tjejer som vet att de måste gifta sig, och de gör det inte så mycket av kärlek som för att de vill ha en man de kan kontrollera och inte behöver böja sig för. Den klart tråkigaste figuren i det hela är Ernesto, som mest går och beklagar sig över hur kär han är.

Överlag så är det en väldigt liknande uppställning med huvudroller som i Kärleksdrycken, och om Kärleksdrycken har sin Dulcamara så är det här dr. Malatesta som får vara den som binder ihop intrigerna. Malatesta spelas av Mariusz Kwiecien och han är nog faktiskt den största behållningen i uppsättningen, han har också en väldigt tacksam roll. Överlag så är sångarinsatserna så bra som man kan förvänta sig från Metropolitan, och även skådespelarinsatserna höjer sig över genomsnittet.

Och jag ställde mig ju frågan hur det kom sig att Anna Netrebko hade en korsett från sent 1800-tal när alla andra bar kläder från tidigt 1800-tal, och det fick inget bra svar. Det störde mig, men antagligen inte så många andra.

Slutsatsen blir att den får 4 av 5 rosa strumpor

Publikundersökning

Jag har blivit ombedd att vara med i en publikundersökning om Met on Demand, och jag tänkte att varför inte. Det är ju en tjänst jag gillar i grunden, men jag måste ändå säga att när jag går igenom mina bloggposter är det två och halvt år sen som jag senaste använde mig av Met on Demand.

Undersökningen sker på ett forum, där de ställer ett antal frågor, det ska också bli intressant att se vilka andra som är där och svarar på frågor och diskuterar.

Don Pasquale som Veckans Föreställning på lördag

På lördag visar SVT Donizettis Don Pasquale som Veckans Föreställning. Kombinationen av Donizetti, James Levine som dirigent och Otto Schenk som regissör gör att jag redan nu kan se det framför mig. Det lär bli en sprakande föreställning, med bel canto som fladdrar fjäderlätt och praktfulla och tidstrogna kostymer. Jag förväntar mig något storslaget musikaliskt, men inget särskilt spännande på scenen.

Uppsättningen är från Metropolitan 2010, den har legat ute på Met on Demand ganska länge, men jag har inte tittat på den. I huvudrollerna syns Anna Netrebko, Mariuzsz Kwiecien och John Del Carlo.

Enligt SVT:s beskrivning så ska handlingen utspela sig ca 1800, men jag är ju väldigt förtjust i klädhistoria och på bilderna så är det tydligat att Netrebko har en korsett från sent 1800-tal på sig, så vi får väl se var handlingen egentligen har hamnat.

På lördag är det alltså dags.

Mitt operaår 2013

Det är dags att se tillbaka på året som gått och göra en sammanfattning.

Kvantitativ summering 
Januari 2013 hade jag sett 47 verk fördelade på 100 produktioner (29 av produktionerna har jag sett live, resten är webb/dvd/livesändning)
January 2014 har jag sett 50 verk fördelade på 107 produktioner (30 av produktionern har jag sett live, resten är webb/dvd/livesändning)

Årets nya operor
La Clemenza di Tito, Mozart
La Forza del Destino, Verdi
The Turn of the Screw, Britten

Årets liveuppsättning
Rhenguldet i Dalhalla

Årets bästa
Rhenguldet i Dalhalla

Årets miss 1
Nej, det blev varken Trollflöjten på Folkoperan eller Salome med Nina Stemme. Har insett att jag får så mycket bra opera på sommaren på nära håll att jag inte lägger ner tid och energi för att ta mig till Stockholm för att se på opera.

Årets krock
Wagner-konsert i Konsertladan vs. Malena Ernman i Dalhalla, jag skulle gärna ha sett båda men blev tvungen att välja och då blev det Wagner.

Årets konsert
Svårt att välja. Wagner-konserten höll den högsta klassen, men Broadway-konserten i Konsertladan var den som gjorde mig mest berörd.

Årets miss 2
Åka till London och köpa biljetter till Les Mis, och först senare upptäcka att Parsifal med Simon O'Neill och Renè Pape gick samma kväll

Årets upptäckt
Ok, inte opera, men jag har blivit fullständigt betagen av Les Misérables under året som gått.

Årets tröttaste
Nehej, det blir ingen opera i Dalhalla 2014 (igen) och inget nytt operahus i Stockholm heller.

Årets flytt
Att Operakullan flyttade från livejournal till blogger.