På påskafton var jag och såg Les Miserables igen i London. Den här gången med min systerson, han ville se en musikal utan så mycket kärlek och där han kunde se en filmversion först. Les Miserables är ju en musikal som jag älskar så jag klagade inte. Den här gången var det dock jag som bestämde plats, och vilken skillnad det var att sitta i mitten av parkett jämfört med att sitta nästan högst upp under taket. Det var faktiskt nästan som att se en helt ny uppsättning när man kom närmre scenen.
Det här gjorde faktiskt att jag omvärderade en del insatser. Jag kan dessvärre inte komma ihåg sångarnas namn, jag köpte inget program demhär gången, utan kan bara kalla dem vid deeas roller. Ett tydligt exempel var Grantaire. I december tyckte jag inte att han var så dum, men ni på närmre håll kändes han teatralisk och överdriven. Eponine och Valjean växte av närheten, medan Javert tappade en aning. Den enskilda scen som ändrades mest var dock Javerts självmord, det är svårt att beskriva men den här gången jag illusionen av ett hopp ner i Seine, förra gången såg jag effekterna.
En besvikelse var att än en gång så spelades Enjolras av en ersättare. Kag avskyr att vara ytlig, men den här ersättaren agerade och såg betydligt mer ut spm Enjolras jämfört med den förre. Däremot var ersättaren i december en bättre sångare. Nu missade Enjolras ett antal toner i början, men han sjöng upp sig. Överlag var det faktiskt en del röster som lät en aning ansträngda. Jag undrar om det beror på att de har sjungit i fler månader, att de redan hade kört en matineföreställning tidigare på dagen, eller om det bara var en slump.
Det var en storslagen kväll, och än en gång insåg jag värdet av att vara beredd atr betala lite mer för att få bättre platser. Slutbetyget blir 4,5 av 5 silverljusstakar.
Systersonen tyckte att den var "awesome".
