I lördags var det då dags att se Donizettis Don Pasquale, som Veckans Föreställning. Jag skrev innan att jag förväntade mig ett fyrverkeri av toner och en maffig uppsättning, och de förväntningarna infriades. En rejäl bonus var att operan faktiskt var genuint rolig också. Skådespelarna är riktigt bra på att spela teater, och de verkar ha kul tillsamans på scenen. Jag såg den med min mor, och vi satt faktiskt och skrattade högt några gånger, och ärligt talat är det inte så vanligt ens i komiska operor.
En liten detalj vi blev lite fundersamma var ändå Norinas roll. Hon verkade så skärpt och beräknande att det var oförståeligt att hon skulle vara kär i den tafatte och kärlekskranke Ernesto. Det är lite samma sak som i Kärleksdrycken. Det fick mig att tänka på att här är det smarta tjejer som vet att de måste gifta sig, och de gör det inte så mycket av kärlek som för att de vill ha en man de kan kontrollera och inte behöver böja sig för. Den klart tråkigaste figuren i det hela är Ernesto, som mest går och beklagar sig över hur kär han är.
Överlag så är det en väldigt liknande uppställning med huvudroller som i Kärleksdrycken, och om Kärleksdrycken har sin Dulcamara så är det här dr. Malatesta som får vara den som binder ihop intrigerna. Malatesta spelas av Mariusz Kwiecien och han är nog faktiskt den största behållningen i uppsättningen, han har också en väldigt tacksam roll. Överlag så är sångarinsatserna så bra som man kan förvänta sig från Metropolitan, och även skådespelarinsatserna höjer sig över genomsnittet.
Och jag ställde mig ju frågan hur det kom sig att Anna Netrebko hade en korsett från sent 1800-tal när alla andra bar kläder från tidigt 1800-tal, och det fick inget bra svar. Det störde mig, men antagligen inte så många andra.
Slutsatsen blir att den får 4 av 5 rosa strumpor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar