La Forza del Destino, Staatsoper 2013

I lördags bänkade jag mig för Bayerische Staatsopers webbsändning av Verdis La Forza del Destino. Med det lyckades jag också klara halva mitt nyårslöfte om att se en opera jag aldrig sett av vardera Verdi och Wagner.

Om handlingen i Forza är det väl bara att konstatera atr Verdi hade en ovanlig förmåga att välja dåliga libretti till sina operor. Här är det så många sammanträffanden och nödlösningar att jag faktiskt var tvungen att kolla upp handlingen i mitt operalexikon bara för att hänga med. Dessutom finns det en ganska irrelevant roll instoppad, det kändes som om Verdi bara hade varit tvungen att stoppa in något för en mezzo i operan också.

Om handlingen inte ör den mest dramaturgiskt fungerande så har Verdi svarat upp med någon av den vackraste musik jag har hört. Jag tycker definitivt att den slår både Otello och Aida. Det är märkligt att de enda stycken som jag hade hört tidigare var uvertyren, som är en orkesterstandard, och Leonoras Pace, pace mio. Det stycke som jag har nynnat på sedan i lördags är dock Ratamplan, som är en av mezzo-ariorna som kanske inte passar så bra in i handlingen.

Sångarna i uppsättningen är högklassiga, den som jag tycker var allra bäst var ändå Anja Harteros som Leonora. Efter hennes andra akt var jag baea helt stum, och ändå var tredje akten bättre muskaliskt. Jag blev alldeles svettig av att se Jonas Kaufmann (Alvaro) och Ludovic Tezier (don Carlo) utmana varandra i den ena halsbrytande duetten efter den andra. En särskild elogw till Teziers gestaltning av den allt galnare don Carlos.

Själva uppsättningen var ganska modern, satt i någon odefinierad tid med både 30-talskläder och hoodies. Något som inte gick att undvika var det bord som fanns mitt på scenen i varje akt. Bordet var definitivt en av snackisarna på twitter under föreställningen. Att följa twotterflödet under föreställningen var superkul. Jag har sparat ner ett urval av posterna och räknar med att posta twitterdiskussionen någon gång efter nyår.

Slutsatsen är att operan var otroligt vacker, men den kräver skickliga sångare så att man kan fokusera på annat än handlingen.

Betyget blir 3 av 5 stolar kring bordet.

Slutligen vill jag bara säga hur glad och tacksam jag är över att Bayerische Staatsoper gör de här sändningarna gratis. Det var viss tekniskt begränsning, jag kunde inte dra upp bilden i fullskärm utan att bilden laggade rejält, men Staatsoper live i vardagsrummet är en höjdare.

Livesändning La Forza del Destino

Idag är det dags för livsändning från Bayerische Staatsoper igen. Det är Verdis La Forza del Destino - Ödets makt med Anja Harteros och Jonas Kaufmann. Det är också en nyuppsättning, som hade premiär för bara någon vecka sen, så det ska bli spännande att se. Jag vet faktiskt inte vad operan handlar om, och jag tänker inte kolla upp handlingen. Det ska bli roligt att se en opera där jag inte vet vad som väntar.

Eftersom jag planerar att se den så innebär det att jag kan i alla fall klara av hälften av mitt nyårslöfte om att se en Verdi- och en Wagneropera som jag inte sett förut.

Livesändningen börjar kl. 18 på Staatsoper.tv.

LIte opera i julklapp

Jag fick faktiskt lite operarelaterade saker i julklapp, eller i alla fall en. I november var min mor och syster och hälsade på släkten i Australien, och de passade också på att besöka Sydney. Jag fick ett mejl från dem när de satt på terrassen till operahuset och tog en öl. Tydligen drack de inte bara öl för jag fick en DVD med duetter från diverse uppsättningar med South Austalia Opera. Jag får lyssna på den framöver.

Att gå på en föreställning i Sydney är faktiskt ett sånt där otroligt operaminne jag har. När jag var 14 hälsade jag på släkten, och när vi flög in mot Sydney så gjorde de turistreklam, och nämnde naturligtvis repertoaren på operahuset. När det visade sig att Trollflöjten spelades, då var det bara avgjort. Jag var tvungen att se den föreställningen, och mina snälla föräldrar höll med. Pappa köpte biljetter, och även om det var ganska dåliga biljetter så gjorde det ingenting. Det var fantastiskt att vara där. Sen var det i och för sig lite komiskt att just den här uppsättningen var faktiskt importerade från Drottningholm, och jag hade sett den på tv bara något år tidigare. Det är ju ändå skillnad på att se på tv och se något live

Jag hoppas att ni andra där ute har haft en härligt jul, och gärna fått njuta av vacker musik också. Till nyår skulle jag rekommendera att försöka ta sig till Konsertladan för en stjärnspäckad nyårskonsert, jag däremot åker till Uppsala för att umgås med vänner.

Favoritjulsånger

Jag älskar julen, men jag måste säga att i år har jag haft lite svårt att komma in i den rätta julstämningen. För att råda bot på detta tänkte jag lista några av mina absoluta favoriter när det gäller klassisk julmusik. Det är inte alltid lätt att hitta bra versioner, och det är ofrånkomligt att många vackra sånger har slaktats av mindre bra sångare också. Jag har försökt hitta bra versioner på youtube för att illustrera mina favoriter, men samtidigt är det något med just dessa sånger att jag kan tycka om dem nästan oavsett vem som sjunger.

1. Dagen är kommen

Dagen är kommen återfinns som psalm 122 i den svenska psalmboken. Den är också känd som "Adeste fidelis" på latin och "Oh, come all ye faithful" på engelska. Själv tycker jag om den svenska texten för att inledningen med "Dagen är kommen, kärlek triumferar", helt enkelt gör mig så otroligt glad. Jag har faktiskt vid något tillfälle gått i julotta bara för att få höra, och sjunga, den här psalmen.

2. Koppången

Det här är 2000-talets julsång. Den vackra melodin och texten är bara så underbar. Svårsjungen, så jag har hört många dåliga versioner, men den här gillar jag.

3. O, Helga natt

När det gäller sånger som släktats genom åren har O, Helga Natt kanske varit mest drabbad, men när den sjungs vackert så får jag gåshud.

4. Marias vaggsång

Melodin är så enkel, men ändå ovanlig. Jag kan definitivt vaggas till sömn av den.

5. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

När vi pratar om enkla, men vackra visor, både till text och melodi är Jean Sibelius julvisa, tillsammans med Topelius text, så barnsligt söt. Det här är en av de sånger jag älskar att gå och sjunga för mig själv.

Sådär, det finns ju massor av vackra sånger så här på julen, och det är svårt att välja favoriter, men här är några som jag inte kan vara utan i december.

Les Miserables, Queen's theatre, 2013

Igår såg jag Les Miserables live i London. Jag är ingen stor musikalälskare, men just Les Mis kan jag lyssna till hur mycket som helst. Det här gkorde också att hela upplevelsen blev en aning märklig. Det var som när jag ser Trollflöjten, jag kan verket så utantill att ibland kommer jag på mig själv att inte vara helt fokuserad på vad som sker på scenen, jag har den helt enkelt gående på automatik inombords i alla fall.

Jag har lite svårt att gå in på de enskilda insatserna, jag jar inte programmet i närheten så jag kan se vilka det var som sjöng. Dessutom vat det inhoppare som sjöng både Enjolras och Marius, vilket ledde till fler omkastningar i de mindre rollerna. Jag var klart besviken över att inte få se Antom Zetterholm som Enjolras, han har fått bra kritik, men inhopparen gjorde en bra insats. Den som kanske gjorde det främsta intrycket var ändå Javert. Hans skildring av hur han får sin kollaps och hans tydliga vilsenhet och desperation i hans sista scener är det jag kommer att ta med mig som bestående intryck ab föreställningen.

Själva scenen förtjänar också ett omnämnande. Det är en liten scen, med roterande golv och jag blev positivt överraskad. Visst rörde sig sångarna i många cirklar, men det kändes som en bra abstraktion för de många tids- och rumshoppen.

Något jag ändå har lärt mig med den här upplevelsen är hur mycket mervärde man får av bra biljetter. Jag såg föreställningen med en vän, och hon hade helt enkelt inte råd att köpa de dyrare biljetterna. Vi satt nästan uppe vid taket och såg hela tiden ner på scenen. Vi hörde bra, men man fick aldrig närkontakt med sångarna. Det är också därför jag inte kunde identifiera inhopparna, jag såg helt enkelt inte deras ansikten bra nog.

Slutomdömet är att musiken är underbar och jag hoppas Anton Zetterholm blir kvar ett tag i uppsättningen så att kag kan komma tillbaka och se honom, och då från en bättre plats.

Betyg: 4 av 5 röda flaggor