För ca en vecka sen var det alltså dags för mig att gå och se Trollflöjten på Metropolitan. Det var en överväldigande kväll, så jag kommer att dela upp min beskrivning i två delar, dels själva besöket och dels själva operan.
Det är maffigt när man går in på platsen framför operan och ser fasaden av själva Metropolitan, som jag har sett så många gånger via livesändning och filmer.
 |
| Selfie med mamma framför operan |
Det blev inte sämre när man gick in. För den som är intresserad av musik så har affären i Metropolitan ett otroligt utbud på CD, DVD och bluray, inclusive i stort sett alla deras HD-sändningar. Det finns också en hel del roliga souvenirer, och smycken, med inspiration av säsongens föreställningar. Jag köpte ändå ingenting eftersom jag inte hittade något med anknytning till varken Ringen eller Trollflöjten.
På grund av en miss i tunnelbanan, där informationen är minst sagt bristfälligt, hade vi åkt förbi stället där vi tänkt gå av och äta, så vi bestämde oss för att äta på plats på Metropolitan. Restaurangen var endast tillgänglig med biljetten, så på väg dit passerade vi också själva entréhallen.
Det var trappor som bara var gjorda för att glida nerför i långklänning. Överlag var det också väldigt roligt att se att många var uppklädda till tänderna, betydligt mer än i Stockholm. Visst såg jag några i t-shirt och shorts, men för de flesta var det galaklädsel som gällde.
Restaurangen på andra våningen var en av de lyxigaste jag varit på. Vi fick plats för oss två även utan bokning, men jag skulle nog rekommendera att boka om man planerar att äta där. Det var helt klart mer än vi förväntade oss. Här sitter vi redo att mumsa i oss kvällens special, risotto med generösa mängder vit tryffel, och ett glas vis. Det var inte billigt, men det fick det vara värt nu när vi gjorde en helkväll på Metropolitan. För den som gillar efterrätter tyckte jag det var trevligt att det gick att beställa att efterrätten stod framdukad i pausen i föreställningen.
Efter maten hade vi lite tid att gå runt innan föreställningen, och hitta var vi skulle gå in. Det här med informationsskyltar verkar inte vara amerikanarnas starkaste sida. På hela nedervåningen var det roligt att se bilder på stjärnor som sjungit/sjunger där. De flesta fanns på en fotovägg och för de största stjärnorna var det oljemålningar och byster.
Som kulla var det naturligtvis nödvändigt att se bysten av Jussi Björling.
Till slut var det dags att gå in i salongen. Då äntligen kom också förklaringen till varför jag inte hittat någonstans att köpa program. De delade ut gratis programhäften när man gick in. Lite tråkigt var det att programmet bara nämnde vilka som sjön och handlingen i operan, det var ingenting om regin eller tankarna bakom.
Själva scenen är väldigt hög, jag blev förvånad, men det är alltså fem rader med balkonger upp. Det måste vara en utmaning att göra uppsättningar som tar tillvara på all rymd på scenen, för att bara hålla till på scengolvet är att bara ta tillvara på en bråkdel av utrymmet.
Det var intressant att se deras version av textsystem. Istället för att ha en textremsa ovan eller under scenen så fanns det en liten display i stolen framför. Det gick att välja på engelska, tyska och spanska i språk. Eftersom jag kan Trollflöjten riktig bra så valde jag att stänga av textningen, men i efterhand hade det varit intressant att se hur det var att följa texten och det som utspelade sig på scen.
I pausen valde vi att istället för efterrätt i restaurangen så blev det ett glas prosecco och en chokladkaka nere i baren.
Recension på föreställningen kommer separat.
Mitt och mammas ätäventyr i New York
går att läsa om här.
