söndag 4 maj 2014

Giulio Cesare, Metropolitan 2013

Ikväll kände jag att det var alldeles för länge sedan jag såg en opera, eftersom jag dessutom hade som kvällsprojekt att sitta och sy, och jag tycker opera är perfekt att lyssna på då, så kollade jag upp vad som fanns på Met on Demand. Jag bestämde mig för att se Giulio Cesare av Händel. Jag brukar ju tycka att barockoperor är ganska tråkiga, men med vacker musik, så jag tänkte att då kan jag koncentrera mig på att sy, och sedan titta upp när det kommer någon praktopera.

Jag hade fel. Metropolitans uppsättning från 2013 är en föreställning man måste se på hela tiden. Det är en uppsättning som ursprunligen sattes upp på Glyndebourne, och nog märks det. Om Met brukar vara traditionell och konservativ så är Glyndebourne raka motsatsen, och känns betydligt intressantare. Handlingen utspelar sig i Egypten, där Caesar träffar Kleopatra, blir kär samt hjälper henne i kampen mot hennes bror Ptolemaios, det finns också en liten bihandling där änkan till Pompejus vill hämnas på Kleopatras bro, Ptolemaios, samtidigt som både Ptolemaios och hans generel Achilles vill gifta sig med änkan. Och så vill Pompejus son Sesto också hämnas för att Ptolemaios och Achilles mördade hans far.

Uppsättningen utspelar sig i en kolonial miljö under tidigt 1900-tal, Caesars trupper bär tropikhjälmar och Ptolemaios och Kleopatras hov hör mer hemma i Bollywood än på Nilens strand. Det passar perfekt. Både Bollywood och barockmusiken har en hög grad av stilisering, och bollywooddanserna fyller ut de musikaliska mellannumren på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Den genomarbetade regin gör att det hela tiden händer något på scenen, och ganska ofta sitter man och skrattar. Det här är en barockkomedi som faktiskt är rolig.

Musikaliskt så är det hög kvalitet, som alltid på Met. Det är underbart att höra all ornamentering i ariorna. För mig var det också nytt att höra så många countertenorer i en och samma uppsättning. Både Caesar och Ptolemaios sjungs av countertenorer. De två som fullständigt stjäl showen från de andra är Christophe Dumaux som Ptolemaios och Natalie Dessay som Kleopatra. Deras spel med och mot varandra är fenomenalt, och vi får verkligen se en karaktärsutveckling för de båda, från lite vilsna tonåringar till härskare. Dumaux spelar så bra att även om han är "skurken" i operan, så får jag ingen känsla av det. Och ja, jag blir ledsen när han dör på slutet. Natalie Dessay inte bara sjunger, hon dansar sig fram genom stora delar av operan, det är imponerande att se. David Daniels i huvudrollen är musikaliskt felfri, men hans roll är faktiskt ganska tråkig i jämförelse med de andras. Han är hjälte från början till slut, inte så spännande. När han är på scen så sitter jag och längtar efter att se mer av Natalie.

Ett exempel på scenografin, och samspelet mellan Dessay och Dumaux är ineldningen där Kleopatra försöker övertala Ptolemaios att hon är en bättre härskare, han borde snarare koncentrera sig på kärleken.



Natalie Dessay har också den enda arian jag hade hört tidigare ur operan, och det som kanske är min absoluta favoritaria från barocken, "Da tempeste". Just den har jag hört sjungas bättre, inte minst av Maria Keohane, men det är skillnad på att sjunga en konsert och framföra den en bra bit in i operan samtidigt som man dansar. Jag avslutar med ett klipp jag hittade på just Dessay och "Da tempeste".