Igår var det äntligen dags för mig att världens bästa rockopera. Första gången jag såg Jesus Christ Superstar var när de visade den klassiska filmen från 1973 i mellanstadiet, jag kommer ihåg att jag blev väldigt berörd av den. Hur kunde människor vara så elaka mot Jesus egentligen? Filmen från 1973 räknas som en klassiker, men för mig är den så fast i 1970-tal att jag har väldigt svårt att riktigt ta mig till den. Däremot blev jag helt fast när jag sen den nya filmen som gjordes 2000. När det blev klart att JCS skulle sättas upp på Malmö-operan och med Ola Salo i huvudrollen var jag nära att åka dit, men det blev ändå först igår när den var på turné och stannade till i Sandviken som jag tog mig för att åka dig.
Versionen som åker på turné är den som har satts upp på Göta Lejon de senaste åren, och att det är skillnad från Malmö-operans uppsättning hörs. Jag har lyssnat en hel del på Malmö-albumet, och den version jag såg igår är betydligt hårdare och rockigare. I det här fallet tycker jag det höjde kvalitén betydligt. Ett bra exempel är när prästerna sjunger om hur de ska förgöra Jesus (This Jesus must die/Jesus måste dö). I Malmö-albumet har jag tyckt att det är för tydligt att det är skolade operaröster som sjunger, medan igår var det en helt annan råhet när de sjöng. Janne Åströms Kajafas var en verkligen en av de musikaliska behållningarna från gårdagen.
Själva uppsättningen utspelar sig i en nutid/framtid med apostlarna som anarkister/punkare/hårdrockare på samhällets utsida. För mig fick musikalen en helt annan revolutionär anda än vad jag har sett tidigare. Det är tydligt att det är handlar om personer som inte riktigt passar in i samhällets mallar, men som göra världen bättre. Detta ställs i kontrast till prästernas börshajsliknande kläder och romarnas mörka kostymer. Det jag saknar är dock kvinnorna. Visst apostlarna var män, men i flera körstycken så är det både manliga och kvinnliga röster med, men det är bara männen som får ta plats på scen. Undantaget är Maria Magdalena, som verkar vara en i grabbgänget.
Om vi går in på huvudrollerna. För mig är hela JCS i stor grad ett relationsdrama mellan Jesus, Judas och Maria Magdalena. Den bästa uppsättningen jag har sett är den där Judas och Maria står på liknande nivå, och Jesus slits mellan sin lojalitet till dem. I den här uppsättningen hamnar Judas i klart underläge, det är tydligt att Jesus helt klart föredrar Maria Magdalena. Hela Judas agerande blir då ett närmast desperat försök att få Jesus att lägga märke till honom. Lite tappar föreställningen också udden av att se Judas som pragmatikern som vill hjälpa så många människor som möjligt i nuet, men som inte tycker att mystik och andlighet är det som de ska koncentrera sig på.
Insatserna från sångarna är ypperliga. Det går inte att anmärka på något sätt på hur de tolkar sina roller musikaliskt. Kanske är det ändå Peter Johanssons Judas som är allra bäst, men han har ju också några av de mest inressanta sångerna att framföra. I rolltolkningen utanför det musikaliska är jag dock en aning tveksam till själva Jesus. I första akten upplever jag honom som divig och han svassar mest omkring, glad över uppmärksameten från sina anhängare. Jag tycker det saknas något som får mig att förstå varför alla dessa människor följer honom. När musikalen går över i den mörkare andra akten, då händer ändå något med Ola Salos gestaltning, och oj vad gripen jag blev av de slutscenen.
En person jag vill framhålla är också Daniel Engman som Pilatus. När jag lyssnar på JCS brukar jag tycka att Pilatus insatser är ganska tråkiga, men Daniel Engman gav en sån intensiv tolkning av honom att jag för första gången verkligen tyckte synd om Pilatus som blir insöad i hela affären mer eller mindre mot sin vilja.
Det finns några små negativa saker, som till exempel att Petrus är i stort sett osynlig, tills det plötsligt blir en stor sak av att han förnekar Jesus. Extra synd eftersom den scenen blev ovanligt stark av att han blev utfrågad av fru Pilatus, Kajafas och Hannas, alltså fick man en känsla av att han verkligen låg risigt till när han förnekade honom. Å andra sidan uppvägs det lite av att Could we start again please/Kan vi börja om, blir till en slags beslutsamhet om att de måste fortsätta arbetet med att förbättra världen, även om Jesus inte längre är med dem.
Slutsatsen är att det här var en otrolig upplevelse och jag är verkligen glad att jag till slut fick möjlighet att se JCS live. Scenografin är bland det snyggaste jag har sett på scen på väldigt länge. Slutscenen med ett ensamt, upplyst kors, var väldigt nära att få mig att börja gråta.
Det blir 5 av 5 törnekronor
Några negativa saker rörde dock inramningen av hela musikalen. Det är en arenaturné och jag såg den på Göranssons Arena i Sandviken. För det första när man svänger in till arenan blev man ordentligt framvinkad av ungdomar till vart man ska parkera, men de upplyser inte förrän man är långt inne på p-platse om att det kostar 40 kronor i kontanter. Det tycker jag är hutlöst dyrt, och särskilt som det överallt annars på arenan står att de vill ha en kontantfri arena. Nej, jag hade inte 40 kr så jag fick försöka tråckla mig ut och ställde mig helt enkelt utanför p-platsen. Sen så rullade det trailers för andra turnéer på storbildsskärmar inne vid scenen. Ok innan föreställningen, men det tvärdödade stämningen att se trailers för Tomas Ledin och Magnus Uggla i pausen, just efter att Judas har förrått Jesus. Så nej, jag är inte väldigt imponerad av konceptet med arenaproduktioner.
