Jag satte mig och såg The Turn of the Screw igår, och blev förvånad. Musiken var inte särskilt vacker, med några undantag, och det är inte en handling jag känner mig särskilt road av, men jag blev fast. Det var otroligt suggestiv opera, och jag blev väldigt illa berörd av det jag såg på scenen. När jag säger illa berörd betyder det att den verkligen gick rakt in i mig. Jag tycker inte om handlingen, barn som mår illa, spöken osv, men jag kunde inte slita mig därifrån. Musiken var som sagt kanske inte vacker, den kastar sig mellan tonalitet och atonalitet, men det lät aldrig illa. Peter Quints kallande på den unge Miles är nog det som var mitt favoritstycke musikaliskt.
 |
| Miah Persson och Thomas Parfitt. Bild från svt.se |
Uppsättningen var strålande, med otroligt skickliga både sångare och skådespelare. Jag blev särskilt imponerad av barnen, som sjöng fantastisk och där kameran kunde zooma in på deras ansiktsuttryck och det var inte det minsta konstlat.
Det enda som jag kan väl säga var lite negativt var att operan var mindre tvetydig än boken den bygger på. I boken är det möjligt att tolka allting som om det är guvernanten som är galen, och att spökena inte finns, men här i operan möter vi ju spökena och de har till och med en scen tillsammans. Det går inte att tvivla på att de är där och försöker ta kontroll över barnen.
Slutsatsen är att jag definitivt kan rekommendera den här operan. Den är raka motsatsen från Titus förra veckan. Där var det vacker musik, men handlingen var så papperstunn att den ändå blev tråkig, här är jag inte lika förtjust i musiken men handlingen är så stark, och musiken förstärker vekrligen stämningen, att jag satt som fastnaglad.
Betyget blir 4 av 5 kusliga gods på den engelska landsbygden.
Föreställningen är tillgänglig på
svtplay fram till den 16 december
