Trollflöjten, Metropolitan 2014

Uppsättningen av Trollflöjten vi var på är ingen ny uppsättning. En förkortad variant på engelska har legat på Met On Demand länge, och när jag recenserade den 2009 var mitt intryck att det såg ut som ett tv-spel, och att Sarastro och prästernas dräkter inte var särskilt lyckade. Jag var alltså ganska förberedd på hur den skulle vara.

Nu när jag såg den tyckte jag inte riktigt att den var som ett tv-spel, men den utspelar sig i ett märkligt fantasiland med klart asiatisk inspiration. Det är plexiglas och laserljus som till stora delar bildar scenen. Sarastro och hans präster går i stela kläder, och användandet av cirklar och kvadrater som symboler känns så förenklat att det nästan blir barnsligt. Överlag undrar man varför man ska bli en vishetens tjänare, när det enda det verkar leda till är att man får gå omkring i otympliga kläder som gör det omöjligt att röra sig. Jag förstår att idén har varit att förmedla en känsla av symbol och mysticism, utan att för den skull ha associera till äkta symboler, men det blir nästan mer komiskt än vackert. Något som är både komiskt och vackert är användningen av stora marionetter för att visa björnarna som dansar kring Tamino, eller fåglarna som för fram de tre gossarna.

Musikaliskt så drar Adam Fischer upp ett lättsamt tempo, det är nästan så man blir orolig över hur Nattens Drottning ska klara av att hänga med när det är dags för henne att komma på scen. Där har vi också kvällen enda svaga insats. Ana Durlovski missar en av topptonerna i "O zittre nicht", och tar igen det med bravur i "die Hölle Rache", men hennes röst är faktiskt lite för svag. Hon har inte volymen för att fylla ut hela auditoriet, och även om det är tekniskt och vackert så är det lite svagt.

För mig var en av höjdpunkterna att få höra René Pape live. Det är en märkligt känsla att höra en röst som man känner igen så väl från inspelningar på riktigt. Hans insats i "O Isis und Osiris" och "In diesen heiligen Hallen" gav mig gåshud. Sen tycker jag det är synd att hans kostym gör att han knappt kan röra sig, så han får ingen chans att egentligen spela ut som Sarastro.

Den andra sånginsatsen som jag bär med mig är Pretty Yendes Pamina. Hennes röst hade ett helt annat djup och mörker över sig än vad Pamina brukar ha, vilket gjorde "Ach, ich fühl's" till något totalt hjärtskärande. I slutscenen blir jag också helt övertygad om hur kära Pamina och Tamino är i varandra bara genom deras agerande på scen, vilket ju inte alltid händer.

I övrigt så är det en felfri uppsättning av sångare, med den standard jag förväntade mig på Metropolitan. Man slipper sitta och vara orolig för att något inte ska låta bra och kan bara njuta av musiken.

Slutligen vill jag säga något om Monostatos. Han sjungs av Mark Showalter, som gör det bra, problemet är rollen i sig själv. Idag går det inte att spela på att Monostatos är annorlunda eftersom han är svart, han benämns ju som morisk och med svart hudfärg. Problemet är att för att inte behöva ta i frågor om rasism så blir han bara en pajas. Här extra tydligt där han dessutom har fått fågelfötter och några konstiga fjädrar. Jag tycker inte det är roligt när han är mer en komisk sidekick än en allvarlig figur.

När det gäller komik så är förresten Papagenas förklädnad till gammal dam den bästa jag sett, och den mest trovärdiga när det gäller att förvandla henne till ung och vacker!

Överlag blir mitt betyg 3 av 5 dansande björnar. Det är en habil uppsättning, strålande musikaliskt, men inte något mästerverk.

Metropolitan

För ca en vecka sen var det alltså dags för mig att gå och se Trollflöjten på Metropolitan. Det var en överväldigande kväll, så jag kommer att dela upp min beskrivning i två delar, dels själva besöket och dels själva operan.

 Det är maffigt när man går in på platsen framför operan och ser fasaden av själva Metropolitan, som jag har sett så många gånger via livesändning och filmer.

Selfie med mamma framför operan

Det blev inte sämre när man gick in. För den som är intresserad av musik så har affären i Metropolitan ett otroligt utbud på CD, DVD och bluray, inclusive i stort sett alla deras HD-sändningar. Det finns också en hel del roliga souvenirer, och smycken, med inspiration av säsongens föreställningar. Jag köpte ändå ingenting eftersom jag inte hittade något med anknytning till varken Ringen eller Trollflöjten.

På grund av en miss i tunnelbanan, där informationen är minst sagt bristfälligt, hade vi åkt förbi stället där vi tänkt gå av och äta, så vi bestämde oss för att äta på plats på Metropolitan. Restaurangen var endast tillgänglig med biljetten, så på väg dit passerade vi också själva entréhallen.

Det var trappor som bara var gjorda för att glida nerför i långklänning. Överlag var det också väldigt roligt att se att många var uppklädda till tänderna, betydligt mer än i Stockholm. Visst såg jag några i t-shirt och shorts, men för de flesta var det galaklädsel som gällde.

Restaurangen på andra våningen var en av de lyxigaste jag varit på. Vi fick plats för oss två även utan bokning, men jag skulle nog rekommendera att boka om man planerar att äta där. Det var helt klart mer än vi förväntade oss. Här sitter vi redo att mumsa i oss kvällens special, risotto med generösa mängder vit tryffel, och ett glas vis. Det var inte billigt, men det fick det vara värt nu när vi gjorde en helkväll på Metropolitan. För den som gillar efterrätter tyckte jag det var trevligt att det gick att beställa att efterrätten stod framdukad i pausen i föreställningen.

Efter maten hade vi lite tid att gå runt innan föreställningen, och hitta var vi skulle gå in. Det här med informationsskyltar verkar inte vara amerikanarnas starkaste sida. På hela nedervåningen var det roligt att se bilder på stjärnor som sjungit/sjunger där. De flesta fanns på en fotovägg och för de största stjärnorna var det oljemålningar och byster.

Som kulla var det naturligtvis nödvändigt att se bysten av Jussi Björling.

Till slut var det dags att gå in i salongen. Då äntligen kom också förklaringen till varför jag inte hittat någonstans att köpa program. De delade ut gratis programhäften när man gick in. Lite tråkigt var det att programmet bara nämnde vilka som sjön och handlingen i operan, det var ingenting om regin eller tankarna bakom.

Själva scenen är väldigt hög, jag blev förvånad, men det är alltså fem rader med balkonger upp. Det måste vara en utmaning att göra uppsättningar som tar tillvara på all rymd på scenen, för att bara hålla till på scengolvet är att bara ta tillvara på en bråkdel av utrymmet.

Det var intressant att se deras version av textsystem. Istället för att ha en textremsa ovan eller under scenen så fanns det en liten display i stolen framför. Det gick att välja på engelska, tyska och spanska i språk. Eftersom jag kan Trollflöjten riktig bra så valde jag att stänga av textningen, men i efterhand hade det varit intressant att se hur det var att följa texten och det som utspelade sig på scen.

I pausen valde vi att istället för efterrätt i restaurangen så blev det ett glas prosecco och en chokladkaka nere i baren.

Recension på föreställningen kommer separat.

Mitt och mammas ätäventyr i New York går att läsa om här.

Bara en vecka kvar

Om en vecka kommer jag att göra något jag har drömt om väldigt länge, nästan sådär att man trodde att det inte skulle bli av.

Den 11 oktober ska jag se Trollflöjten på Metropolitan, med René Pape som Sarastro.

Jag och mamma bestämde att vi skulle åka till New York i våras, för båda av oss var det självklart att är vi där, då ska vi gå på Metropolitan. Sen började jag kolla programmet för våra dagar där och upptäckte att det faktiskt är Trollflöjten som går på lördagen när vi är där. Trollflöjten är min absoluta favoritopera och jag har faktiskt svårt att sätta ord för hur mycket den betyder för mig, och nu får jag chansen att se den på en av världens mest kända operascener.

När jag såg att det var Trollflöjten blev jag överlycklig, och jag blev inte mindre lycklig över att se att René Pape kommer att sjunga Sarastro. Han har en underbar röst, och han har varit en favorit sen jag såg honom i Kenneth Branaghs filmversion av Trolllöjten, att få höra honom live och se honom agera känns fantastiskt. Jag försöker ändå att tänka att saker kan hända, båda gångerna jag varit på Les Miserables har ju minst en av huvudrollerna sjungits av ersättare, men om allt går som planerat får jag äntligen se och höra honom.

Det jag är lite nyfiken på är vilken uppsättning det är. Det står på Metropolitans hemsida att uppsättningen är fullängd och på tyska, vilket skulle kunna tyda på att det inte är samma uppsättning som de har på Metplayer, eftersom det är en förkortad variant på engelska. Det kan ju vara att det är samma uppsättning, men i en fullständig version, eller så är det en ny uppsättning.

Jag tycker i alla fall det är en väldigt bra anledning till att inte gå och se Macbeth som livesändning i Falun samma dag. Macbeth är matinéföreställningen och Trollflöjten är kvällsföreställningen på Metropolitan.

Äntligen program för digitala visningar i Falun

Faluns Folkets hus har inte uppdaterat sin hemsida och har fortfarande förra säsongens program uppe. Det här gjorde att jag började bli rejält orolig över att det inte skulle bli några digitala visningar den här säsongen. Tack och lov hittade jag dock programmet via Visit Södra Dalarnas hemsida, där man kan köpa biljetterna så här är säsongens sändningar.

11 oktober - Macbeth av Giuseppe Verdi.
Jag kommer inte att gå på den här operan, men jag har en väldigt bra anledning som jag kommer att återkomma till längre fram.

18 oktober - Figaros bröllop av WA Mozart
Jag tycker ju Figaros bröllop är lite överskattad, den är inte alls så rolig som sitt rykte. Det här blir nog helt och hållet en fråga om dagsformen, om jag känner ett väldigt sug efter att gå på opera så bestämmer jag mig nog precis innan.

Sen blir det att vänta till nästa år för fler föreställningar

17 januari - Glada änkan av Lehár
Rolig operett, den är jag definitivt sugen att gå på.

31 januari - Hoffmans äventyr av Offenbach
Hoffmans äventyr står på min önskelista över operar att se.

14 februari - Iolanta/Riddar Blåskäggs borg av Tjajkovskij/Bartok
Jag har ingen lust att se operorna, och dessutom är jag antagligen upptagen den helgen.

25 april - Cavalleria Rusticana/Pagliacci av Mascagni/Leoncavallo
En verkligt klassisk duo, och ja, jag borde nog se den någon gång bara just för att de är sådan klassiker.

Överlag är det ett bättre urval tycker jag än förra året, men jag är verkligen besviken över att Falun inte visar Mästersångarna från Nürnberg av Wagner. Jag var också nyfiken på La Donna del Lago av Rossini. Däremot hade jag nog inte gått och sett varken Carmen eller Barberaren i Sevilla den här säsongen heller.

Giulio Cesare, Metropolitan 2013

Ikväll kände jag att det var alldeles för länge sedan jag såg en opera, eftersom jag dessutom hade som kvällsprojekt att sitta och sy, och jag tycker opera är perfekt att lyssna på då, så kollade jag upp vad som fanns på Met on Demand. Jag bestämde mig för att se Giulio Cesare av Händel. Jag brukar ju tycka att barockoperor är ganska tråkiga, men med vacker musik, så jag tänkte att då kan jag koncentrera mig på att sy, och sedan titta upp när det kommer någon praktopera.

Jag hade fel. Metropolitans uppsättning från 2013 är en föreställning man måste se på hela tiden. Det är en uppsättning som ursprunligen sattes upp på Glyndebourne, och nog märks det. Om Met brukar vara traditionell och konservativ så är Glyndebourne raka motsatsen, och känns betydligt intressantare. Handlingen utspelar sig i Egypten, där Caesar träffar Kleopatra, blir kär samt hjälper henne i kampen mot hennes bror Ptolemaios, det finns också en liten bihandling där änkan till Pompejus vill hämnas på Kleopatras bro, Ptolemaios, samtidigt som både Ptolemaios och hans generel Achilles vill gifta sig med änkan. Och så vill Pompejus son Sesto också hämnas för att Ptolemaios och Achilles mördade hans far.

Uppsättningen utspelar sig i en kolonial miljö under tidigt 1900-tal, Caesars trupper bär tropikhjälmar och Ptolemaios och Kleopatras hov hör mer hemma i Bollywood än på Nilens strand. Det passar perfekt. Både Bollywood och barockmusiken har en hög grad av stilisering, och bollywooddanserna fyller ut de musikaliska mellannumren på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Den genomarbetade regin gör att det hela tiden händer något på scenen, och ganska ofta sitter man och skrattar. Det här är en barockkomedi som faktiskt är rolig.

Musikaliskt så är det hög kvalitet, som alltid på Met. Det är underbart att höra all ornamentering i ariorna. För mig var det också nytt att höra så många countertenorer i en och samma uppsättning. Både Caesar och Ptolemaios sjungs av countertenorer. De två som fullständigt stjäl showen från de andra är Christophe Dumaux som Ptolemaios och Natalie Dessay som Kleopatra. Deras spel med och mot varandra är fenomenalt, och vi får verkligen se en karaktärsutveckling för de båda, från lite vilsna tonåringar till härskare. Dumaux spelar så bra att även om han är "skurken" i operan, så får jag ingen känsla av det. Och ja, jag blir ledsen när han dör på slutet. Natalie Dessay inte bara sjunger, hon dansar sig fram genom stora delar av operan, det är imponerande att se. David Daniels i huvudrollen är musikaliskt felfri, men hans roll är faktiskt ganska tråkig i jämförelse med de andras. Han är hjälte från början till slut, inte så spännande. När han är på scen så sitter jag och längtar efter att se mer av Natalie.

Ett exempel på scenografin, och samspelet mellan Dessay och Dumaux är ineldningen där Kleopatra försöker övertala Ptolemaios att hon är en bättre härskare, han borde snarare koncentrera sig på kärleken.

Natalie Dessay har också den enda arian jag hade hört tidigare ur operan, och det som kanske är min absoluta favoritaria från barocken, "Da tempeste". Just den har jag hört sjungas bättre, inte minst av Maria Keohane, men det är skillnad på att sjunga en konsert och framföra den en bra bit in i operan samtidigt som man dansar. Jag avslutar med ett klipp jag hittade på just Dessay och "Da tempeste".

La Bohème på bio, 5/4

På lördag är det dags för La Bohème på bio från Metropolitan. Jag har inte varit på någon livesändning på hela den här säsongen, och La Bohème är inte en favorit, men jag längtar verkligen efter att gå och se en opera. Jag har varit mycket inne på musikaler den senaste tiden, men nu vill jag gå och höra opera igen.

La Bohème var en av de första operorna jag kunde riktigt bra. Vi hade en videoinspelning från en Met-uppsättning någon gång på 1980-talet. Den går att se på Met on Demand, och bland annat är det Pavarotti som sjunger. Jag vet inte om jag såg den lite för mycket, eller om det bara är idag jag tycker handlingen är för förutsägbar. Musiken är vacker, men jag vill ha något mer. Uppsättningen som sänds på lördag är regisserad av Zeffirelli, och då vet man vad man får. Det är överdådigt, men inte direkt några nytolkningar eller spännande idéer. Överdådigt kan ändå vara trevligt, och jag blev fullständigt förbluffad över Musettas klänning på den här bilden (jag antar att det är Musetta)

Nu är jag upptagen med att åka till Gävle på dagen, men hinner jag hem blir det nog ändå ett besök på Folkets hus.

Don Pasquale, Metropolitan 2010

I lördags var det då dags att se Donizettis Don Pasquale, som Veckans Föreställning. Jag skrev innan att jag förväntade mig ett fyrverkeri av toner och en maffig uppsättning, och de förväntningarna infriades. En rejäl bonus var att operan faktiskt var genuint rolig också. Skådespelarna är riktigt bra på att spela teater, och de verkar ha kul tillsamans på scenen. Jag såg den med min mor, och vi satt faktiskt och skrattade högt några gånger, och ärligt talat är det inte så vanligt ens i komiska operor.

En liten detalj vi blev lite fundersamma var ändå Norinas roll. Hon verkade så skärpt och beräknande att det var oförståeligt att hon skulle vara kär i den tafatte och kärlekskranke Ernesto. Det är lite samma sak som i Kärleksdrycken. Det fick mig att tänka på att här är det smarta tjejer som vet att de måste gifta sig, och de gör det inte så mycket av kärlek som för att de vill ha en man de kan kontrollera och inte behöver böja sig för. Den klart tråkigaste figuren i det hela är Ernesto, som mest går och beklagar sig över hur kär han är.

Överlag så är det en väldigt liknande uppställning med huvudroller som i Kärleksdrycken, och om Kärleksdrycken har sin Dulcamara så är det här dr. Malatesta som får vara den som binder ihop intrigerna. Malatesta spelas av Mariusz Kwiecien och han är nog faktiskt den största behållningen i uppsättningen, han har också en väldigt tacksam roll. Överlag så är sångarinsatserna så bra som man kan förvänta sig från Metropolitan, och även skådespelarinsatserna höjer sig över genomsnittet.

Och jag ställde mig ju frågan hur det kom sig att Anna Netrebko hade en korsett från sent 1800-tal när alla andra bar kläder från tidigt 1800-tal, och det fick inget bra svar. Det störde mig, men antagligen inte så många andra.

Slutsatsen blir att den får 4 av 5 rosa strumpor

Publikundersökning

Jag har blivit ombedd att vara med i en publikundersökning om Met on Demand, och jag tänkte att varför inte. Det är ju en tjänst jag gillar i grunden, men jag måste ändå säga att när jag går igenom mina bloggposter är det två och halvt år sen som jag senaste använde mig av Met on Demand.

Undersökningen sker på ett forum, där de ställer ett antal frågor, det ska också bli intressant att se vilka andra som är där och svarar på frågor och diskuterar.

Met on Demand

Fick ett erbjudande idag om att betala två månader och få tre på Met on Demand. Met on Demand är Metropolitans onlinetjänst, och jag tycker den är jättebra, men lite för dyr för att jag ska vilja prenumera. Däremot har jag "hyrt" flera operor där och kunnat se på dem en gång, det kostar mellan fem och åtta dollar styck. De lägger i stort sett ut alla HD-utsändningar i efterhand.

Mitt erbjudande gäller till 15 december, så jag har tänkt att om jag köper det då så  får jag december, januari och februari att se massa opera på.

För er som inte har provat Met on Demand så finns länken här.