Les Miserables, Queen's theatre 2014

På påskafton var jag och såg Les Miserables igen i London. Den här gången med min systerson, han ville se en musikal utan så mycket kärlek och där han kunde se en filmversion först. Les Miserables är ju en musikal som jag älskar så jag klagade inte. Den här gången var det dock jag som bestämde plats, och vilken skillnad det var att sitta i mitten av parkett jämfört med att sitta nästan högst upp under taket. Det var faktiskt nästan som att se en helt ny uppsättning när man kom närmre scenen.

Det här gjorde faktiskt att jag omvärderade en del insatser. Jag kan dessvärre inte komma ihåg sångarnas namn, jag köpte inget program demhär gången, utan kan bara kalla dem vid deeas roller. Ett tydligt exempel var Grantaire. I december tyckte jag inte att han var så dum, men ni på närmre håll kändes han teatralisk och överdriven. Eponine och Valjean växte av närheten, medan Javert tappade en aning. Den enskilda scen som ändrades mest var dock Javerts självmord, det är svårt att beskriva men den här gången jag illusionen av ett hopp ner i Seine, förra gången såg jag effekterna.

En besvikelse var att än en gång så spelades Enjolras av en ersättare. Kag avskyr att vara ytlig, men den här ersättaren agerade och såg betydligt mer ut spm Enjolras jämfört med den förre. Däremot var ersättaren i december en bättre sångare. Nu missade Enjolras ett antal toner i början, men han sjöng upp sig. Överlag  var det faktiskt en del röster som lät en aning ansträngda. Jag undrar om det beror på att de har sjungit i fler månader, att de redan hade kört en matineföreställning tidigare på dagen, eller om det bara var en slump.

Det var en storslagen kväll, och än en gång insåg jag värdet av att vara beredd atr betala lite mer för att få bättre platser. Slutbetyget blir 4,5 av 5 silverljusstakar.

Systersonen tyckte att den var "awesome".

Les Miserables, Queen's theatre, 2013

Igår såg jag Les Miserables live i London. Jag är ingen stor musikalälskare, men just Les Mis kan jag lyssna till hur mycket som helst. Det här gkorde också att hela upplevelsen blev en aning märklig. Det var som när jag ser Trollflöjten, jag kan verket så utantill att ibland kommer jag på mig själv att inte vara helt fokuserad på vad som sker på scenen, jag har den helt enkelt gående på automatik inombords i alla fall.

Jag har lite svårt att gå in på de enskilda insatserna, jag jar inte programmet i närheten så jag kan se vilka det var som sjöng. Dessutom vat det inhoppare som sjöng både Enjolras och Marius, vilket ledde till fler omkastningar i de mindre rollerna. Jag var klart besviken över att inte få se Antom Zetterholm som Enjolras, han har fått bra kritik, men inhopparen gjorde en bra insats. Den som kanske gjorde det främsta intrycket var ändå Javert. Hans skildring av hur han får sin kollaps och hans tydliga vilsenhet och desperation i hans sista scener är det jag kommer att ta med mig som bestående intryck ab föreställningen.

Själva scenen förtjänar också ett omnämnande. Det är en liten scen, med roterande golv och jag blev positivt överraskad. Visst rörde sig sångarna i många cirklar, men det kändes som en bra abstraktion för de många tids- och rumshoppen.

Något jag ändå har lärt mig med den här upplevelsen är hur mycket mervärde man får av bra biljetter. Jag såg föreställningen med en vän, och hon hade helt enkelt inte råd att köpa de dyrare biljetterna. Vi satt nästan uppe vid taket och såg hela tiden ner på scenen. Vi hörde bra, men man fick aldrig närkontakt med sångarna. Det är också därför jag inte kunde identifiera inhopparna, jag såg helt enkelt inte deras ansikten bra nog.

Slutomdömet är att musiken är underbar och jag hoppas Anton Zetterholm blir kvar ett tag i uppsättningen så att kag kan komma tillbaka och se honom, och då från en bättre plats.

Betyg: 4 av 5 röda flaggor