La Forza del Destino, Staatsoper 2013

I lördags bänkade jag mig för Bayerische Staatsopers webbsändning av Verdis La Forza del Destino. Med det lyckades jag också klara halva mitt nyårslöfte om att se en opera jag aldrig sett av vardera Verdi och Wagner.

Om handlingen i Forza är det väl bara att konstatera atr Verdi hade en ovanlig förmåga att välja dåliga libretti till sina operor. Här är det så många sammanträffanden och nödlösningar att jag faktiskt var tvungen att kolla upp handlingen i mitt operalexikon bara för att hänga med. Dessutom finns det en ganska irrelevant roll instoppad, det kändes som om Verdi bara hade varit tvungen att stoppa in något för en mezzo i operan också.

Om handlingen inte ör den mest dramaturgiskt fungerande så har Verdi svarat upp med någon av den vackraste musik jag har hört. Jag tycker definitivt att den slår både Otello och Aida. Det är märkligt att de enda stycken som jag hade hört tidigare var uvertyren, som är en orkesterstandard, och Leonoras Pace, pace mio. Det stycke som jag har nynnat på sedan i lördags är dock Ratamplan, som är en av mezzo-ariorna som kanske inte passar så bra in i handlingen.

Sångarna i uppsättningen är högklassiga, den som jag tycker var allra bäst var ändå Anja Harteros som Leonora. Efter hennes andra akt var jag baea helt stum, och ändå var tredje akten bättre muskaliskt. Jag blev alldeles svettig av att se Jonas Kaufmann (Alvaro) och Ludovic Tezier (don Carlo) utmana varandra i den ena halsbrytande duetten efter den andra. En särskild elogw till Teziers gestaltning av den allt galnare don Carlos.

Själva uppsättningen var ganska modern, satt i någon odefinierad tid med både 30-talskläder och hoodies. Något som inte gick att undvika var det bord som fanns mitt på scenen i varje akt. Bordet var definitivt en av snackisarna på twitter under föreställningen. Att följa twotterflödet under föreställningen var superkul. Jag har sparat ner ett urval av posterna och räknar med att posta twitterdiskussionen någon gång efter nyår.

Slutsatsen är att operan var otroligt vacker, men den kräver skickliga sångare så att man kan fokusera på annat än handlingen.

Betyget blir 3 av 5 stolar kring bordet.

Slutligen vill jag bara säga hur glad och tacksam jag är över att Bayerische Staatsoper gör de här sändningarna gratis. Det var viss tekniskt begränsning, jag kunde inte dra upp bilden i fullskärm utan att bilden laggade rejält, men Staatsoper live i vardagsrummet är en höjdare.

Livesändning La Forza del Destino

Idag är det dags för livsändning från Bayerische Staatsoper igen. Det är Verdis La Forza del Destino - Ödets makt med Anja Harteros och Jonas Kaufmann. Det är också en nyuppsättning, som hade premiär för bara någon vecka sen, så det ska bli spännande att se. Jag vet faktiskt inte vad operan handlar om, och jag tänker inte kolla upp handlingen. Det ska bli roligt att se en opera där jag inte vet vad som väntar.

Eftersom jag planerar att se den så innebär det att jag kan i alla fall klara av hälften av mitt nyårslöfte om att se en Verdi- och en Wagneropera som jag inte sett förut.

Livesändningen börjar kl. 18 på Staatsoper.tv.

LIte opera i julklapp

Jag fick faktiskt lite operarelaterade saker i julklapp, eller i alla fall en. I november var min mor och syster och hälsade på släkten i Australien, och de passade också på att besöka Sydney. Jag fick ett mejl från dem när de satt på terrassen till operahuset och tog en öl. Tydligen drack de inte bara öl för jag fick en DVD med duetter från diverse uppsättningar med South Austalia Opera. Jag får lyssna på den framöver.

Att gå på en föreställning i Sydney är faktiskt ett sånt där otroligt operaminne jag har. När jag var 14 hälsade jag på släkten, och när vi flög in mot Sydney så gjorde de turistreklam, och nämnde naturligtvis repertoaren på operahuset. När det visade sig att Trollflöjten spelades, då var det bara avgjort. Jag var tvungen att se den föreställningen, och mina snälla föräldrar höll med. Pappa köpte biljetter, och även om det var ganska dåliga biljetter så gjorde det ingenting. Det var fantastiskt att vara där. Sen var det i och för sig lite komiskt att just den här uppsättningen var faktiskt importerade från Drottningholm, och jag hade sett den på tv bara något år tidigare. Det är ju ändå skillnad på att se på tv och se något live

Jag hoppas att ni andra där ute har haft en härligt jul, och gärna fått njuta av vacker musik också. Till nyår skulle jag rekommendera att försöka ta sig till Konsertladan för en stjärnspäckad nyårskonsert, jag däremot åker till Uppsala för att umgås med vänner.

Favoritjulsånger

Jag älskar julen, men jag måste säga att i år har jag haft lite svårt att komma in i den rätta julstämningen. För att råda bot på detta tänkte jag lista några av mina absoluta favoriter när det gäller klassisk julmusik. Det är inte alltid lätt att hitta bra versioner, och det är ofrånkomligt att många vackra sånger har slaktats av mindre bra sångare också. Jag har försökt hitta bra versioner på youtube för att illustrera mina favoriter, men samtidigt är det något med just dessa sånger att jag kan tycka om dem nästan oavsett vem som sjunger.

1. Dagen är kommen

Dagen är kommen återfinns som psalm 122 i den svenska psalmboken. Den är också känd som "Adeste fidelis" på latin och "Oh, come all ye faithful" på engelska. Själv tycker jag om den svenska texten för att inledningen med "Dagen är kommen, kärlek triumferar", helt enkelt gör mig så otroligt glad. Jag har faktiskt vid något tillfälle gått i julotta bara för att få höra, och sjunga, den här psalmen.

2. Koppången

Det här är 2000-talets julsång. Den vackra melodin och texten är bara så underbar. Svårsjungen, så jag har hört många dåliga versioner, men den här gillar jag.

3. O, Helga natt

När det gäller sånger som släktats genom åren har O, Helga Natt kanske varit mest drabbad, men när den sjungs vackert så får jag gåshud.

4. Marias vaggsång

Melodin är så enkel, men ändå ovanlig. Jag kan definitivt vaggas till sömn av den.

5. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

När vi pratar om enkla, men vackra visor, både till text och melodi är Jean Sibelius julvisa, tillsammans med Topelius text, så barnsligt söt. Det här är en av de sånger jag älskar att gå och sjunga för mig själv.

Sådär, det finns ju massor av vackra sånger så här på julen, och det är svårt att välja favoriter, men här är några som jag inte kan vara utan i december.

Les Miserables, Queen's theatre, 2013

Igår såg jag Les Miserables live i London. Jag är ingen stor musikalälskare, men just Les Mis kan jag lyssna till hur mycket som helst. Det här gkorde också att hela upplevelsen blev en aning märklig. Det var som när jag ser Trollflöjten, jag kan verket så utantill att ibland kommer jag på mig själv att inte vara helt fokuserad på vad som sker på scenen, jag har den helt enkelt gående på automatik inombords i alla fall.

Jag har lite svårt att gå in på de enskilda insatserna, jag jar inte programmet i närheten så jag kan se vilka det var som sjöng. Dessutom vat det inhoppare som sjöng både Enjolras och Marius, vilket ledde till fler omkastningar i de mindre rollerna. Jag var klart besviken över att inte få se Antom Zetterholm som Enjolras, han har fått bra kritik, men inhopparen gjorde en bra insats. Den som kanske gjorde det främsta intrycket var ändå Javert. Hans skildring av hur han får sin kollaps och hans tydliga vilsenhet och desperation i hans sista scener är det jag kommer att ta med mig som bestående intryck ab föreställningen.

Själva scenen förtjänar också ett omnämnande. Det är en liten scen, med roterande golv och jag blev positivt överraskad. Visst rörde sig sångarna i många cirklar, men det kändes som en bra abstraktion för de många tids- och rumshoppen.

Något jag ändå har lärt mig med den här upplevelsen är hur mycket mervärde man får av bra biljetter. Jag såg föreställningen med en vän, och hon hade helt enkelt inte råd att köpa de dyrare biljetterna. Vi satt nästan uppe vid taket och såg hela tiden ner på scenen. Vi hörde bra, men man fick aldrig närkontakt med sångarna. Det är också därför jag inte kunde identifiera inhopparna, jag såg helt enkelt inte deras ansikten bra nog.

Slutomdömet är att musiken är underbar och jag hoppas Anton Zetterholm blir kvar ett tag i uppsättningen så att kag kan komma tillbaka och se honom, och då från en bättre plats.

Betyg: 4 av 5 röda flaggor

Ingen opera i Dalhalla

Jaha, på väg att ladd i för en rolig helg kollar jag twitter och möts av nyheten att det blir ingen opera i Dalhalla, för istället har P-Floyd blivit inbokade. P-Floyd är stora som coverband, i alla fall i Dalarna, och deras egen show i Skog har dragit mycket folk, men nej att ersätta världsstjärnor med ett coverband känns fel.

Extra bittert känns det ju i och med att det kändes som om Dalhalla opera äntligen kommit på fötter igen. Rhenguldet i år var min största operaupplevelse på länge, och jag såg verkligen fram emot vad nästa säsomg skulle bjuda på.

Jag tycker nog att Siljanskommunerna och de andra som ger stora bidrag till Dalhalla för att det ska spelas opera borde ta en diskussion med Dalhallas förvaltning om prioriteringar.

opera i jul/nyår

Jag har tittat igenom det klassiska utbudet på SVT inför julen, jag räknar inte med att någon av de kommersiella kanalerna kommer att erbjuda opera i sina tablåer.

Det börjar med Nobelpriskonserterna på helgen efter Nobeldagen. Den norska konserten sänds fredag 13/12 kl. 22. Det är inte klart med vilka artister som ska vara med, men det norska nobelfirandet brukar dra mer mot pop och rock än klassiskt. Den venska nobelpriskonsertern sänds lördag 14/12 kl. 20. Här blir det nog en hel del opera för temat är Verdi, och dirigerar gör Riccardo Muti.

På julafton kl. 21 sänds Malena Ernmans julkonsert, den kommer att spelas in på Circus i Stockholm.

Sen blir det att vänta till 2014 innan det blir mer klassiskt. Den 11 januari visas Donizettis komiska opera Don Pasquale. Det är en Metropolitan-uppsättning från 2010, iscensatt av Otto Schenk och med Anna Netrebko och Marius Kwiecien i spetsen. Det är antagligen en otroligt traditionell uppsättning, men kvaliteten på sångare och dekor brukar vara väldigt hög från Met-uppsättningarna.

För mig känns det som om det är Don Pasquale som blir det jag siktar in mig på, ser jag något annat så blir det en bonus.

Met on Demand

Fick ett erbjudande idag om att betala två månader och få tre på Met on Demand. Met on Demand är Metropolitans onlinetjänst, och jag tycker den är jättebra, men lite för dyr för att jag ska vilja prenumera. Däremot har jag "hyrt" flera operor där och kunnat se på dem en gång, det kostar mellan fem och åtta dollar styck. De lägger i stort sett ut alla HD-utsändningar i efterhand.

Mitt erbjudande gäller till 15 december, så jag har tänkt att om jag köper det då så  får jag december, januari och februari att se massa opera på.

För er som inte har provat Met on Demand så finns länken här.

Dåligt med operaplaner

Det känns konstigt att fast Trollflöjten har gått hela hösten på Folkoperan, Parsifal går på Operan och Nina Stemme ska sjunga Salome på Operan, så kommer det inte att bli ett enda operabesök för mig nu i höst, och det ser inte så för våren heller. Jag har faktiskt biljetter till två musikaler, istället, jag som normalt sätt inte är så jätteförtjust i musikaler. Fast nu handlar det om mina två absoluta favoriter så jag ska passa på att se Les Miserables när jag är i London i december, och sen i vår kommer Jesus Christ Superstar på turné till Sandviken.

Vad det gäller Les Mis i London är det bara en sak som är lite irriterande, jag lät min kompis som bor där välja vilken kväll vi skulle se den. Hon valde kväll, köpte biljetter, och sen kollade jag upp ROH och såg att det var den enda kvällen som det gick opera under de dagar jag är i London. Inte bara det, just den kvällen är det Parsifal med René Pape och Simon O'Neill i två av rollerna, och det hade ju inte varit så dumt att se.

Jag har också insett att jag måste snart ta mig för och genomföra mitt nyårslöfte, som ju var att se en Verdi-opera och Wagner-opera jag inte har sett tidigare. Det blir ju visserligen via webb eller DVD, men jag måste ändå göra det. I nuläget lutar jag åt att jag vill se La Traviata och Tannhäuser. La Traviata för att det känns pinsamt att som operaälskare inte ha sett den, och Tannhäuser för att det är den opera som jag har flest favoritstycken i, fast jag ändå inte har sett den.

the Turn of the Screw, Glyndebourne 2011

Jag satte mig och såg The Turn of the Screw igår, och blev förvånad. Musiken var inte särskilt vacker, med några undantag, och det är inte en handling jag känner mig särskilt road av, men jag blev fast. Det var otroligt suggestiv opera, och jag blev väldigt illa berörd av det jag såg på scenen. När jag säger illa berörd betyder det att den verkligen gick rakt in i mig. Jag tycker inte om handlingen, barn som mår illa, spöken osv, men jag kunde inte slita mig därifrån. Musiken var som sagt kanske inte vacker, den kastar sig mellan tonalitet och atonalitet, men det lät aldrig illa. Peter Quints kallande på den unge Miles är nog det som var mitt favoritstycke musikaliskt.

Miah Persson och Thomas Parfitt. Bild från svt.se

Uppsättningen var strålande, med otroligt skickliga både sångare och skådespelare. Jag blev särskilt imponerad av barnen, som sjöng fantastisk och där kameran kunde zooma in på deras ansiktsuttryck och det var inte det minsta konstlat.

Det enda som jag kan väl säga var lite negativt var att operan var mindre tvetydig än boken den bygger på. I boken är det möjligt att tolka allting som om det är guvernanten som är galen, och att spökena inte finns, men här i operan möter vi ju spökena och de har till och med en scen tillsammans. Det går inte att tvivla på att de är där och försöker ta kontroll över barnen.

Slutsatsen är att jag definitivt kan rekommendera den här operan. Den är raka motsatsen från Titus förra veckan. Där var det vacker musik, men handlingen var så papperstunn att den ändå blev tråkig, här är jag inte lika förtjust i musiken men handlingen är så stark, och musiken förstärker vekrligen stämningen, att jag satt som fastnaglad.

Betyget blir 4 av 5 kusliga gods på den engelska landsbygden.

Föreställningen är tillgänglig på svtplay fram till den 16 december

Brittens Turn of the Screw på SVT

Två lördagar i rad kör SVT opera som veckans föreställning. Nu är det dock tvära kast mellan förra lördagens Titus till dagens Turn of the Screw av Britten. Miah Persson spelar guvernanten som kommer till ett gods på den engelska landsbygden och försöker reda ut vad som egentligen har hänt barnen. När jag gick igenm en lista på de 100 bästa operorna, så hamnade Turn of the Screw på 66:e plats, och då skrev jag att jag inte var det minsta intresserad av att se den. Nu är det ändå så att eftersom den går på tv så kommer jag att se den.

För den som vill höra mer av Britten så sänds också en konsert från klockan 19.

La Clemenza di Tito från Drottningholm

Igår visade SVT La Clemenza di Tito från Drottningholm i somars. La Clemenza di Tito betraktas ibland som Mozarts sista opera, han skrev den samtidigt som Trollflöjten. Det var ett beställningsverk för att hylla Kejsar Leopold. Däremot är det väl oklart om han verkligen skrev hela operan på bara 18 dagar.

Det som märks av att det är ett beställningsverk, och att det har varit lite tid, är att intrigen är papperstunn. Det är svårt att tänka sig att den här operan är samtida, och av samme kompositör, som Trollflöjten eller Don Giovanni. Mycket av handlingen sker dessutom bakom scenen, och sen så berättar sångarna om vad som hände. I stort sett går det väl att säga att Tito har allt som gör att jag tycker barock-opera, och opera seria tråkigt.

Tyvärr hamnar också musiken i skymundan, jag orkar helt enkelt inte hålla koncentrationen uppe när allt bara är recitativ och sen da capo-arior. Det är tekniskt krävande för sångarna, men när Vitellias stora aria i akt 2 kommer (Non più di fiori) blir jag inte ens riktigt tagen av den.

Musiken är ändå vacker, men jag skulle hellre lyssna på enskilda stycken, än sitta igenom hela operan. Det stycke som får det att pirra i kroppen är faktiskt uvertyren, men det beror på att jag fortfarande kommer ihåg hur roligt det var att spela det när jag var med i Falu Ungdoms Filharmoniker.

Regimässigt tycker jag ändå det är intressant. Vid första anblicken kan det verka som om man försökt återskapa en äkta 1700-talsopera, men så är det inte. Sångarna rör sig snarare övertydligt stelt på scenen, och deras dräkter är moderna skapelser. Med tanke på det ganska svaga utgångsmaterialet tycker jag man har gjort operan så intressant som det går.

Det här gäller också sångarna. De har otroligt krävande stycken att jobba med, och gör det till största delen galant. Mest vill jag ändå framhålla Katija Dragojevic som verkligen får fram hur Sextus slits mellan kärleken till Vitellia och vänskapen till Titus.

Uppsättningen och sångarna drar upp betyget, men sammanfattat blir det inte mer än 4 av 10 lagerkransar.

Bild från dtm.se

Börja om från början

Det har varit tyst kring operakullan väldigt länge nu. Sanningen är den att jag helt enkelt inte har haft tid, men jag har också känt att jag varit i behov av att byta plattform. I våras började jag ett project att föra över alla mina inlägg från livejournal till wordpress, men efter att ha fått över de två första åren så orkade jag inte fortsätta.

För att få lite överblick över de tre bloggar som jag har använt mig av så bestämde jag mig för att börja om med operakullan på blogspot. Jag kommer nog inte att föra över innehållet från LJ, utan det här blir en ny kula.

Utformningen av bloggen kommer nog att växla en del innan jag har hittat en layout som jag trivs med.

Nu ska jag i alla fall tillbringa resten av kvällen med att se Titus från Drottningholm.