Falu Gruva i operahistorien

I mitt förra inlägg om Falu Rödfärgs jubileumskonsert nämnde jag att Falu Gruva faktiskt redan har en plats i operahistorien. Det finns faktiskt två fullbordade operor samt ett utkast. Alla dessa verk bygger på historien om gruvdrängen Fet-Mats Israelsson.

Den sanna historien är att Mats Israelsson arbetade som gruvdräng i Falu Gruva 1677, han omkom i ett ras men hittades inte förrän 1719. När kroppen hittades hade den legat i det mineralhaltiga vattnet i gruvan och helt konserverats, till och med snuset i fickan var fortfarande färskt. En av dem som slutligen kunde identifiera kroppen av en gammal gumma, Margareta Olsdotter, som kunde berätta att det var kvarlevorna efter hennes döde fästman, som försvunnit bara två veckor innan deras bröllop. Den här historien har plockats upp så mycket att det inom europeisk litteratur faktiskt går att tala om ett Fet-Mats-motiv. Den mest kända varianten är ett diktverk, Die Bergwerke zu Falun, av ETA Hoffman, och det är detta diktverk som till stora delar ligger till grund för operorna om Fet-Mats och Falu Gruva. En varaktig förändring är att Hoffman ändrade namnet på Fet-Mats till Elis Fröbom, och det är med det namnet, eller någon variant, han gått in i musikhistorien.

Den första operan som fullbordades var Der Haideschacht av Franz von Holstein. Idag är han inte så känd, men Der Haideschacht spelades en hel del i Tyskland under andra halvan av 1800-talet. Det enda som finns kvar av originalhistorien är egentligen att den utspelar sig kring en gruva, själva historien om Fet-Mats används snarare som en bakgrund.

En annan som klart inspirerades av Hoffmann var Hugo von Hofmannssthal. Han skrev ett helt diktverk med titeln Das Bergwverk zu Falun. Hoffmannsthal har ju också skrivit libretton till Frau  ohne Schatten och Rosenkavaljeren, men Das Bergwerk zu Falun plockade inte Rickard Strauss upp och gjorde opera av. Det kom däremot en opera på Das Bergwerk zu Falun, men det var 1960. Då tonsatte Rudolf Wagner-Regeny diktverket, med rejäla förkortningar från Hofmannsthals originaltexter. Verket framfördes vid Salzburgfestivalen 1961, men fick ett väldigt svalt mottaggande och sen dess har det inte uppförts igen vad jag vet.

Trots att det alltså finns två färdiga operor om Falu Gruva är det ändå utkastet som är det mest kända. 1842 refuserade operan i Paris en föreslagen opera med titeln Die Bergwerke zu Falun. Den som skrev det refuserade verket var Richard Wagner. Tänk så nära det var att det hade blivit en äkta Wagner-opera om Falu Gruva....

...Dessvärre är det inte fullt så enkelt. Richard Wagner hade visst skrivit utkastet till operan, men det var på uppdrag av vännen Josef Dessauer, som var den som skulle ha skrivit musiken om de hade lyckats sälja operan. Hade Wagner verkligen varit intresserad att fullfölja operan hade det nog inte varit omöjligt för honom att slutföra den senare i sin karriär. Utkastet har publicerats och det finns en del intressanta saker i det faktiskt. En är att det som i stort sett alla andra har tagit som huvuddrag i historien, den om den unge gruvdrängen som känns igen av en gammal gumma, den har Wagner skippat. Istället slutar operan med att Mats, eller Elis som han heter här, rusar in i gruvan och dör i ett ras. Intressant är alltså att den kvinnliga huvudpersonen, fästmön, inte dör och inte förenas de två älskande i döden heller.

En anledning till att Parisoperan inte köpte in verket kan nog vara att vid den här tiden krävde de alltid en balett i andra akten, för att väcka upp publiken som hade somnat. I scenanvisningarna till andra akten har Wagner skrivit "teaterscenen är alldeles mörk och föreställer ett gruvschakt". Inte så lämpligt om man vill ha en glad och upplyftande balett.

Fet-Mats gravsten vid Stora Kopparbergs kyrka i Falun

Filmmusiken i Iron Sky

Sisådär ett år efter att den släpptes har jag äntligen sett film Iron Sky, och jag blev otroligt förtjust i filmmusiken.

Filmen i sig är en absurd historia om hur ett gäng nazister gömde sig på månen efter andra världskrigets slut, och 65 år senare kommer de tillbaka. Genren beskrivs bäst som "comic science fiction".

Eftersom det är en film som bygger mycket av estetiken på traditionella nazism-attribut innehåller filmmusiken väldigt mycket Wagner. Filmmusiken skapades av Laibach, ett slovenskt band som började inom industri-metall-rockscenen och som arbetar mycket med att omforma budskap i andras musik. De har även tidigare arbetat med just Wagner-tolkningar, bland annat med en version av Tannhäuser som de döpte till "VolksWagner". Till Iron Sky har de använt sig av ett antal av Wagners ledmotiv, lättast att känna igen är Siegfrieds olika motiv, valkyriemotivet, samt pilgrimskören ur Tannähäuser. Men de stoppar inte bara in melodislingor, utan det är sättet hur de har fått ledmotiven att flyta in i musiken som gjort det riktigt bra. Jag såg filmen igår, och sen dess har jag lyssnat igenom filmmusiken på spotify åtminstone två gånger. För den som inte har spotify så kommer ett smakprov från youtube.

(scenen som utspelar sig är i början, två amerikanska astronauter har landat på månen och de upptäcker ett byggnadskomplex, i form av ett hakkors. Det blir lite jakt och scenen slutar med en övergång till en skolscen inne hos månnazisterna)

Dåligt med operaplaner

Det känns konstigt att fast Trollflöjten har gått hela hösten på Folkoperan, Parsifal går på Operan och Nina Stemme ska sjunga Salome på Operan, så kommer det inte att bli ett enda operabesök för mig nu i höst, och det ser inte så för våren heller. Jag har faktiskt biljetter till två musikaler, istället, jag som normalt sätt inte är så jätteförtjust i musikaler. Fast nu handlar det om mina två absoluta favoriter så jag ska passa på att se Les Miserables när jag är i London i december, och sen i vår kommer Jesus Christ Superstar på turné till Sandviken.

Vad det gäller Les Mis i London är det bara en sak som är lite irriterande, jag lät min kompis som bor där välja vilken kväll vi skulle se den. Hon valde kväll, köpte biljetter, och sen kollade jag upp ROH och såg att det var den enda kvällen som det gick opera under de dagar jag är i London. Inte bara det, just den kvällen är det Parsifal med René Pape och Simon O'Neill i två av rollerna, och det hade ju inte varit så dumt att se.

Jag har också insett att jag måste snart ta mig för och genomföra mitt nyårslöfte, som ju var att se en Verdi-opera och Wagner-opera jag inte har sett tidigare. Det blir ju visserligen via webb eller DVD, men jag måste ändå göra det. I nuläget lutar jag åt att jag vill se La Traviata och Tannhäuser. La Traviata för att det känns pinsamt att som operaälskare inte ha sett den, och Tannhäuser för att det är den opera som jag har flest favoritstycken i, fast jag ändå inte har sett den.