Trollflöjten, Metropolitan 2014

Uppsättningen av Trollflöjten vi var på är ingen ny uppsättning. En förkortad variant på engelska har legat på Met On Demand länge, och när jag recenserade den 2009 var mitt intryck att det såg ut som ett tv-spel, och att Sarastro och prästernas dräkter inte var särskilt lyckade. Jag var alltså ganska förberedd på hur den skulle vara.

Nu när jag såg den tyckte jag inte riktigt att den var som ett tv-spel, men den utspelar sig i ett märkligt fantasiland med klart asiatisk inspiration. Det är plexiglas och laserljus som till stora delar bildar scenen. Sarastro och hans präster går i stela kläder, och användandet av cirklar och kvadrater som symboler känns så förenklat att det nästan blir barnsligt. Överlag undrar man varför man ska bli en vishetens tjänare, när det enda det verkar leda till är att man får gå omkring i otympliga kläder som gör det omöjligt att röra sig. Jag förstår att idén har varit att förmedla en känsla av symbol och mysticism, utan att för den skull ha associera till äkta symboler, men det blir nästan mer komiskt än vackert. Något som är både komiskt och vackert är användningen av stora marionetter för att visa björnarna som dansar kring Tamino, eller fåglarna som för fram de tre gossarna.

Musikaliskt så drar Adam Fischer upp ett lättsamt tempo, det är nästan så man blir orolig över hur Nattens Drottning ska klara av att hänga med när det är dags för henne att komma på scen. Där har vi också kvällen enda svaga insats. Ana Durlovski missar en av topptonerna i "O zittre nicht", och tar igen det med bravur i "die Hölle Rache", men hennes röst är faktiskt lite för svag. Hon har inte volymen för att fylla ut hela auditoriet, och även om det är tekniskt och vackert så är det lite svagt.

För mig var en av höjdpunkterna att få höra René Pape live. Det är en märkligt känsla att höra en röst som man känner igen så väl från inspelningar på riktigt. Hans insats i "O Isis und Osiris" och "In diesen heiligen Hallen" gav mig gåshud. Sen tycker jag det är synd att hans kostym gör att han knappt kan röra sig, så han får ingen chans att egentligen spela ut som Sarastro.

Den andra sånginsatsen som jag bär med mig är Pretty Yendes Pamina. Hennes röst hade ett helt annat djup och mörker över sig än vad Pamina brukar ha, vilket gjorde "Ach, ich fühl's" till något totalt hjärtskärande. I slutscenen blir jag också helt övertygad om hur kära Pamina och Tamino är i varandra bara genom deras agerande på scen, vilket ju inte alltid händer.

I övrigt så är det en felfri uppsättning av sångare, med den standard jag förväntade mig på Metropolitan. Man slipper sitta och vara orolig för att något inte ska låta bra och kan bara njuta av musiken.

Slutligen vill jag säga något om Monostatos. Han sjungs av Mark Showalter, som gör det bra, problemet är rollen i sig själv. Idag går det inte att spela på att Monostatos är annorlunda eftersom han är svart, han benämns ju som morisk och med svart hudfärg. Problemet är att för att inte behöva ta i frågor om rasism så blir han bara en pajas. Här extra tydligt där han dessutom har fått fågelfötter och några konstiga fjädrar. Jag tycker inte det är roligt när han är mer en komisk sidekick än en allvarlig figur.

När det gäller komik så är förresten Papagenas förklädnad till gammal dam den bästa jag sett, och den mest trovärdiga när det gäller att förvandla henne till ung och vacker!

Överlag blir mitt betyg 3 av 5 dansande björnar. Det är en habil uppsättning, strålande musikaliskt, men inte något mästerverk.

Bara en vecka kvar

Om en vecka kommer jag att göra något jag har drömt om väldigt länge, nästan sådär att man trodde att det inte skulle bli av.

Den 11 oktober ska jag se Trollflöjten på Metropolitan, med René Pape som Sarastro.

Jag och mamma bestämde att vi skulle åka till New York i våras, för båda av oss var det självklart att är vi där, då ska vi gå på Metropolitan. Sen började jag kolla programmet för våra dagar där och upptäckte att det faktiskt är Trollflöjten som går på lördagen när vi är där. Trollflöjten är min absoluta favoritopera och jag har faktiskt svårt att sätta ord för hur mycket den betyder för mig, och nu får jag chansen att se den på en av världens mest kända operascener.

När jag såg att det var Trollflöjten blev jag överlycklig, och jag blev inte mindre lycklig över att se att René Pape kommer att sjunga Sarastro. Han har en underbar röst, och han har varit en favorit sen jag såg honom i Kenneth Branaghs filmversion av Trolllöjten, att få höra honom live och se honom agera känns fantastiskt. Jag försöker ändå att tänka att saker kan hända, båda gångerna jag varit på Les Miserables har ju minst en av huvudrollerna sjungits av ersättare, men om allt går som planerat får jag äntligen se och höra honom.

Det jag är lite nyfiken på är vilken uppsättning det är. Det står på Metropolitans hemsida att uppsättningen är fullängd och på tyska, vilket skulle kunna tyda på att det inte är samma uppsättning som de har på Metplayer, eftersom det är en förkortad variant på engelska. Det kan ju vara att det är samma uppsättning, men i en fullständig version, eller så är det en ny uppsättning.

Jag tycker i alla fall det är en väldigt bra anledning till att inte gå och se Macbeth som livesändning i Falun samma dag. Macbeth är matinéföreställningen och Trollflöjten är kvällsföreställningen på Metropolitan.