Igår såg jag Les Miserables live i London. Jag är ingen stor musikalälskare, men just Les Mis kan jag lyssna till hur mycket som helst. Det här gkorde också att hela upplevelsen blev en aning märklig. Det var som när jag ser Trollflöjten, jag kan verket så utantill att ibland kommer jag på mig själv att inte vara helt fokuserad på vad som sker på scenen, jag har den helt enkelt gående på automatik inombords i alla fall.
Jag har lite svårt att gå in på de enskilda insatserna, jag jar inte programmet i närheten så jag kan se vilka det var som sjöng. Dessutom vat det inhoppare som sjöng både Enjolras och Marius, vilket ledde till fler omkastningar i de mindre rollerna. Jag var klart besviken över att inte få se Antom Zetterholm som Enjolras, han har fått bra kritik, men inhopparen gjorde en bra insats. Den som kanske gjorde det främsta intrycket var ändå Javert. Hans skildring av hur han får sin kollaps och hans tydliga vilsenhet och desperation i hans sista scener är det jag kommer att ta med mig som bestående intryck ab föreställningen.
Själva scenen förtjänar också ett omnämnande. Det är en liten scen, med roterande golv och jag blev positivt överraskad. Visst rörde sig sångarna i många cirklar, men det kändes som en bra abstraktion för de många tids- och rumshoppen.
Något jag ändå har lärt mig med den här upplevelsen är hur mycket mervärde man får av bra biljetter. Jag såg föreställningen med en vän, och hon hade helt enkelt inte råd att köpa de dyrare biljetterna. Vi satt nästan uppe vid taket och såg hela tiden ner på scenen. Vi hörde bra, men man fick aldrig närkontakt med sångarna. Det är också därför jag inte kunde identifiera inhopparna, jag såg helt enkelt inte deras ansikten bra nog.
Slutomdömet är att musiken är underbar och jag hoppas Anton Zetterholm blir kvar ett tag i uppsättningen så att kag kan komma tillbaka och se honom, och då från en bättre plats.
Betyg: 4 av 5 röda flaggor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar