Söndagen blev en riktigt härlig operadag. I år hade jag och min mor haft vissa problem med att bestämma vilka konserter vi skulle gå på, krockar med andra evenemang och lite familjeangelägenheter gjorde att till slut bestämde vi oss för att bara åka på opera-picknicken, med bonusen att kunna stanna kvar på opera-jammen senare på kvällen.
Vädret var strålande, min bleka hy tyckte nog det var lite för strålande för jag fick soleksem under dagens gång. Efter att jag och mor hade haft en egen picknick redan innan operapicknicken så hamnade vi ganska långt bak på ängen. Det i kombination med att fällstolen jag satt i var väldigt låg gjorde att jag väl knappt såg någonting av sångarna, utan koncentrerade mig på att lyssna. Jag hade ju visserligen kunnat flytta på mig, men det var skönt att ligga i stolen, blunda och bara njuta.
Det fanns inget program, så jag kommer inte att gå igenom stycke för stycke, eller sångare för sångare. Programmet var ett lättsmält och mysigt program, ungefär vad jag förväntade mig av en trevlig opera-picknick. När habaneran ur Carmen kom tidigt i programmet var jag rädd att det bara skulle vara det mest populära, men i övrigt så var det faktiskt inte bara de mest kända styckena som spelades. Det absolut vackraste var ändå att höra Pers-Anna Larssons "Mon cœur s'ouvre à ta voix" ur Samson et Dalila, bara det gör besöket väl värt inträdet. Annars var det Magnus Karlbergs mellansnack och den amerikanske musikalsångaren, vars namn jag inte kommer ihåg, som var det roligaste. Att höra en kärlekssång till killen som jobbar på Starbucks var något oväntat, och oväntat är oftast bra.
Efter picknicken blev det ilfart till Orsabadet för att svalka sig, även om vattnet var så varmt att det knappast var frågan om att svalna innan vi återkom till opera-jammen.
Opera jam har gått och blivit mitt favoritinslag på Sångfesten, i alla fall de två gånger jag nu har varit där. Visst rösterna var lite slitna och allt var inte inövat, särskilt för pianistens del, men det är det som är charmen. Att se, och höra, skickliga sångare som slappnar av, trivs och verkar ha väldigt roligt de med är bara så underbart. Ibland på konserter kan jag få intrycket att det informella är lite väl inövat, men det gäller inte här. Musikaliskt fanns det också fler höjdpunkter här än på operapicknicken. Anne Wik Larssens eldiga tango är nog det som sitter fast starkast i minnet. Sen var det några vändor ner i det som Göran Eliasson kallade musikalträsket, men vad gör det när ett av styckena han framförde var "Bring him home" ur Les Miserables. Det är ett stycke jag under lång tid tyckte var dåligt, innan jag insåg att det berodde på alla dessa musikalsångare som måste pressa och kämpa för att komma i närheten av tonerna, att höra en bra tenor sjunga den, ja då får jag numera riktigt pirr i hela kroppen.
Totalt blev det en helhärlig operasommardag, precis som det ska vara. Jag vet också att jag tycker det är bra när jag inte kan vänta tills nästa chans att få höra något live, och det dröjer faktiskt inte så länge till. Under kvällen gjordes det nämligen reklam för en konsert som jag har sett fram emot ända sedan i höstas, när jag började ana vad som skulle komma...jag ska försöka komma tillbaka mer om det snart.
tisdag 22 juli 2014
söndag 20 juli 2014
Härligt
Jag har inte varit aktiv på länge nu, men här sitter jag i solen vid stranden i Orsa. Jag har varit på operapicknick i Vattnäs och nu blir det bad innan det är dags att åka tillbaka till Vattnäs och lyssna på operajam. Svårt att få en bättre operadag.
söndag 4 maj 2014
Giulio Cesare, Metropolitan 2013
Ikväll kände jag att det var alldeles för länge sedan jag såg en opera, eftersom jag dessutom hade som kvällsprojekt att sitta och sy, och jag tycker opera är perfekt att lyssna på då, så kollade jag upp vad som fanns på Met on Demand. Jag bestämde mig för att se Giulio Cesare av Händel. Jag brukar ju tycka att barockoperor är ganska tråkiga, men med vacker musik, så jag tänkte att då kan jag koncentrera mig på att sy, och sedan titta upp när det kommer någon praktopera.
Jag hade fel. Metropolitans uppsättning från 2013 är en föreställning man måste se på hela tiden. Det är en uppsättning som ursprunligen sattes upp på Glyndebourne, och nog märks det. Om Met brukar vara traditionell och konservativ så är Glyndebourne raka motsatsen, och känns betydligt intressantare. Handlingen utspelar sig i Egypten, där Caesar träffar Kleopatra, blir kär samt hjälper henne i kampen mot hennes bror Ptolemaios, det finns också en liten bihandling där änkan till Pompejus vill hämnas på Kleopatras bro, Ptolemaios, samtidigt som både Ptolemaios och hans generel Achilles vill gifta sig med änkan. Och så vill Pompejus son Sesto också hämnas för att Ptolemaios och Achilles mördade hans far.
Uppsättningen utspelar sig i en kolonial miljö under tidigt 1900-tal, Caesars trupper bär tropikhjälmar och Ptolemaios och Kleopatras hov hör mer hemma i Bollywood än på Nilens strand. Det passar perfekt. Både Bollywood och barockmusiken har en hög grad av stilisering, och bollywooddanserna fyller ut de musikaliska mellannumren på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Den genomarbetade regin gör att det hela tiden händer något på scenen, och ganska ofta sitter man och skrattar. Det här är en barockkomedi som faktiskt är rolig.
Musikaliskt så är det hög kvalitet, som alltid på Met. Det är underbart att höra all ornamentering i ariorna. För mig var det också nytt att höra så många countertenorer i en och samma uppsättning. Både Caesar och Ptolemaios sjungs av countertenorer. De två som fullständigt stjäl showen från de andra är Christophe Dumaux som Ptolemaios och Natalie Dessay som Kleopatra. Deras spel med och mot varandra är fenomenalt, och vi får verkligen se en karaktärsutveckling för de båda, från lite vilsna tonåringar till härskare. Dumaux spelar så bra att även om han är "skurken" i operan, så får jag ingen känsla av det. Och ja, jag blir ledsen när han dör på slutet. Natalie Dessay inte bara sjunger, hon dansar sig fram genom stora delar av operan, det är imponerande att se. David Daniels i huvudrollen är musikaliskt felfri, men hans roll är faktiskt ganska tråkig i jämförelse med de andras. Han är hjälte från början till slut, inte så spännande. När han är på scen så sitter jag och längtar efter att se mer av Natalie.
Ett exempel på scenografin, och samspelet mellan Dessay och Dumaux är ineldningen där Kleopatra försöker övertala Ptolemaios att hon är en bättre härskare, han borde snarare koncentrera sig på kärleken.
Natalie Dessay har också den enda arian jag hade hört tidigare ur operan, och det som kanske är min absoluta favoritaria från barocken, "Da tempeste". Just den har jag hört sjungas bättre, inte minst av Maria Keohane, men det är skillnad på att sjunga en konsert och framföra den en bra bit in i operan samtidigt som man dansar. Jag avslutar med ett klipp jag hittade på just Dessay och "Da tempeste".
Jag hade fel. Metropolitans uppsättning från 2013 är en föreställning man måste se på hela tiden. Det är en uppsättning som ursprunligen sattes upp på Glyndebourne, och nog märks det. Om Met brukar vara traditionell och konservativ så är Glyndebourne raka motsatsen, och känns betydligt intressantare. Handlingen utspelar sig i Egypten, där Caesar träffar Kleopatra, blir kär samt hjälper henne i kampen mot hennes bror Ptolemaios, det finns också en liten bihandling där änkan till Pompejus vill hämnas på Kleopatras bro, Ptolemaios, samtidigt som både Ptolemaios och hans generel Achilles vill gifta sig med änkan. Och så vill Pompejus son Sesto också hämnas för att Ptolemaios och Achilles mördade hans far.
Uppsättningen utspelar sig i en kolonial miljö under tidigt 1900-tal, Caesars trupper bär tropikhjälmar och Ptolemaios och Kleopatras hov hör mer hemma i Bollywood än på Nilens strand. Det passar perfekt. Både Bollywood och barockmusiken har en hög grad av stilisering, och bollywooddanserna fyller ut de musikaliska mellannumren på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Den genomarbetade regin gör att det hela tiden händer något på scenen, och ganska ofta sitter man och skrattar. Det här är en barockkomedi som faktiskt är rolig.
Musikaliskt så är det hög kvalitet, som alltid på Met. Det är underbart att höra all ornamentering i ariorna. För mig var det också nytt att höra så många countertenorer i en och samma uppsättning. Både Caesar och Ptolemaios sjungs av countertenorer. De två som fullständigt stjäl showen från de andra är Christophe Dumaux som Ptolemaios och Natalie Dessay som Kleopatra. Deras spel med och mot varandra är fenomenalt, och vi får verkligen se en karaktärsutveckling för de båda, från lite vilsna tonåringar till härskare. Dumaux spelar så bra att även om han är "skurken" i operan, så får jag ingen känsla av det. Och ja, jag blir ledsen när han dör på slutet. Natalie Dessay inte bara sjunger, hon dansar sig fram genom stora delar av operan, det är imponerande att se. David Daniels i huvudrollen är musikaliskt felfri, men hans roll är faktiskt ganska tråkig i jämförelse med de andras. Han är hjälte från början till slut, inte så spännande. När han är på scen så sitter jag och längtar efter att se mer av Natalie.
Ett exempel på scenografin, och samspelet mellan Dessay och Dumaux är ineldningen där Kleopatra försöker övertala Ptolemaios att hon är en bättre härskare, han borde snarare koncentrera sig på kärleken.
Natalie Dessay har också den enda arian jag hade hört tidigare ur operan, och det som kanske är min absoluta favoritaria från barocken, "Da tempeste". Just den har jag hört sjungas bättre, inte minst av Maria Keohane, men det är skillnad på att sjunga en konsert och framföra den en bra bit in i operan samtidigt som man dansar. Jag avslutar med ett klipp jag hittade på just Dessay och "Da tempeste".
söndag 20 april 2014
Les Miserables, Queen's theatre 2014
På påskafton var jag och såg Les Miserables igen i London. Den här gången med min systerson, han ville se en musikal utan så mycket kärlek och där han kunde se en filmversion först. Les Miserables är ju en musikal som jag älskar så jag klagade inte. Den här gången var det dock jag som bestämde plats, och vilken skillnad det var att sitta i mitten av parkett jämfört med att sitta nästan högst upp under taket. Det var faktiskt nästan som att se en helt ny uppsättning när man kom närmre scenen.
Det här gjorde faktiskt att jag omvärderade en del insatser. Jag kan dessvärre inte komma ihåg sångarnas namn, jag köpte inget program demhär gången, utan kan bara kalla dem vid deeas roller. Ett tydligt exempel var Grantaire. I december tyckte jag inte att han var så dum, men ni på närmre håll kändes han teatralisk och överdriven. Eponine och Valjean växte av närheten, medan Javert tappade en aning. Den enskilda scen som ändrades mest var dock Javerts självmord, det är svårt att beskriva men den här gången jag illusionen av ett hopp ner i Seine, förra gången såg jag effekterna.
En besvikelse var att än en gång så spelades Enjolras av en ersättare. Kag avskyr att vara ytlig, men den här ersättaren agerade och såg betydligt mer ut spm Enjolras jämfört med den förre. Däremot var ersättaren i december en bättre sångare. Nu missade Enjolras ett antal toner i början, men han sjöng upp sig. Överlag var det faktiskt en del röster som lät en aning ansträngda. Jag undrar om det beror på att de har sjungit i fler månader, att de redan hade kört en matineföreställning tidigare på dagen, eller om det bara var en slump.
Det var en storslagen kväll, och än en gång insåg jag värdet av att vara beredd atr betala lite mer för att få bättre platser. Slutbetyget blir 4,5 av 5 silverljusstakar.
Systersonen tyckte att den var "awesome".
lördag 5 april 2014
torsdag 3 april 2014
La Bohème på bio, 5/4
På lördag är det dags för La Bohème på bio från Metropolitan. Jag har inte varit på någon livesändning på hela den här säsongen, och La Bohème är inte en favorit, men jag längtar verkligen efter att gå och se en opera. Jag har varit mycket inne på musikaler den senaste tiden, men nu vill jag gå och höra opera igen.
La Bohème var en av de första operorna jag kunde riktigt bra. Vi hade en videoinspelning från en Met-uppsättning någon gång på 1980-talet. Den går att se på Met on Demand, och bland annat är det Pavarotti som sjunger. Jag vet inte om jag såg den lite för mycket, eller om det bara är idag jag tycker handlingen är för förutsägbar. Musiken är vacker, men jag vill ha något mer. Uppsättningen som sänds på lördag är regisserad av Zeffirelli, och då vet man vad man får. Det är överdådigt, men inte direkt några nytolkningar eller spännande idéer. Överdådigt kan ändå vara trevligt, och jag blev fullständigt förbluffad över Musettas klänning på den här bilden (jag antar att det är Musetta)
Nu är jag upptagen med att åka till Gävle på dagen, men hinner jag hem blir det nog ändå ett besök på Folkets hus.
La Bohème var en av de första operorna jag kunde riktigt bra. Vi hade en videoinspelning från en Met-uppsättning någon gång på 1980-talet. Den går att se på Met on Demand, och bland annat är det Pavarotti som sjunger. Jag vet inte om jag såg den lite för mycket, eller om det bara är idag jag tycker handlingen är för förutsägbar. Musiken är vacker, men jag vill ha något mer. Uppsättningen som sänds på lördag är regisserad av Zeffirelli, och då vet man vad man får. Det är överdådigt, men inte direkt några nytolkningar eller spännande idéer. Överdådigt kan ändå vara trevligt, och jag blev fullständigt förbluffad över Musettas klänning på den här bilden (jag antar att det är Musetta)
Nu är jag upptagen med att åka till Gävle på dagen, men hinner jag hem blir det nog ändå ett besök på Folkets hus.
söndag 23 mars 2014
Jesus Christ Superstar, Göta Lejon/turne 2014
Igår var det äntligen dags för mig att världens bästa rockopera. Första gången jag såg Jesus Christ Superstar var när de visade den klassiska filmen från 1973 i mellanstadiet, jag kommer ihåg att jag blev väldigt berörd av den. Hur kunde människor vara så elaka mot Jesus egentligen? Filmen från 1973 räknas som en klassiker, men för mig är den så fast i 1970-tal att jag har väldigt svårt att riktigt ta mig till den. Däremot blev jag helt fast när jag sen den nya filmen som gjordes 2000. När det blev klart att JCS skulle sättas upp på Malmö-operan och med Ola Salo i huvudrollen var jag nära att åka dit, men det blev ändå först igår när den var på turné och stannade till i Sandviken som jag tog mig för att åka dig.
Versionen som åker på turné är den som har satts upp på Göta Lejon de senaste åren, och att det är skillnad från Malmö-operans uppsättning hörs. Jag har lyssnat en hel del på Malmö-albumet, och den version jag såg igår är betydligt hårdare och rockigare. I det här fallet tycker jag det höjde kvalitén betydligt. Ett bra exempel är när prästerna sjunger om hur de ska förgöra Jesus (This Jesus must die/Jesus måste dö). I Malmö-albumet har jag tyckt att det är för tydligt att det är skolade operaröster som sjunger, medan igår var det en helt annan råhet när de sjöng. Janne Åströms Kajafas var en verkligen en av de musikaliska behållningarna från gårdagen.
Själva uppsättningen utspelar sig i en nutid/framtid med apostlarna som anarkister/punkare/hårdrockare på samhällets utsida. För mig fick musikalen en helt annan revolutionär anda än vad jag har sett tidigare. Det är tydligt att det är handlar om personer som inte riktigt passar in i samhällets mallar, men som göra världen bättre. Detta ställs i kontrast till prästernas börshajsliknande kläder och romarnas mörka kostymer. Det jag saknar är dock kvinnorna. Visst apostlarna var män, men i flera körstycken så är det både manliga och kvinnliga röster med, men det är bara männen som får ta plats på scen. Undantaget är Maria Magdalena, som verkar vara en i grabbgänget.
Om vi går in på huvudrollerna. För mig är hela JCS i stor grad ett relationsdrama mellan Jesus, Judas och Maria Magdalena. Den bästa uppsättningen jag har sett är den där Judas och Maria står på liknande nivå, och Jesus slits mellan sin lojalitet till dem. I den här uppsättningen hamnar Judas i klart underläge, det är tydligt att Jesus helt klart föredrar Maria Magdalena. Hela Judas agerande blir då ett närmast desperat försök att få Jesus att lägga märke till honom. Lite tappar föreställningen också udden av att se Judas som pragmatikern som vill hjälpa så många människor som möjligt i nuet, men som inte tycker att mystik och andlighet är det som de ska koncentrera sig på.
Insatserna från sångarna är ypperliga. Det går inte att anmärka på något sätt på hur de tolkar sina roller musikaliskt. Kanske är det ändå Peter Johanssons Judas som är allra bäst, men han har ju också några av de mest inressanta sångerna att framföra. I rolltolkningen utanför det musikaliska är jag dock en aning tveksam till själva Jesus. I första akten upplever jag honom som divig och han svassar mest omkring, glad över uppmärksameten från sina anhängare. Jag tycker det saknas något som får mig att förstå varför alla dessa människor följer honom. När musikalen går över i den mörkare andra akten, då händer ändå något med Ola Salos gestaltning, och oj vad gripen jag blev av de slutscenen.
En person jag vill framhålla är också Daniel Engman som Pilatus. När jag lyssnar på JCS brukar jag tycka att Pilatus insatser är ganska tråkiga, men Daniel Engman gav en sån intensiv tolkning av honom att jag för första gången verkligen tyckte synd om Pilatus som blir insöad i hela affären mer eller mindre mot sin vilja.
Det finns några små negativa saker, som till exempel att Petrus är i stort sett osynlig, tills det plötsligt blir en stor sak av att han förnekar Jesus. Extra synd eftersom den scenen blev ovanligt stark av att han blev utfrågad av fru Pilatus, Kajafas och Hannas, alltså fick man en känsla av att han verkligen låg risigt till när han förnekade honom. Å andra sidan uppvägs det lite av att Could we start again please/Kan vi börja om, blir till en slags beslutsamhet om att de måste fortsätta arbetet med att förbättra världen, även om Jesus inte längre är med dem.
Slutsatsen är att det här var en otrolig upplevelse och jag är verkligen glad att jag till slut fick möjlighet att se JCS live. Scenografin är bland det snyggaste jag har sett på scen på väldigt länge. Slutscenen med ett ensamt, upplyst kors, var väldigt nära att få mig att börja gråta.
Det blir 5 av 5 törnekronor
Några negativa saker rörde dock inramningen av hela musikalen. Det är en arenaturné och jag såg den på Göranssons Arena i Sandviken. För det första när man svänger in till arenan blev man ordentligt framvinkad av ungdomar till vart man ska parkera, men de upplyser inte förrän man är långt inne på p-platse om att det kostar 40 kronor i kontanter. Det tycker jag är hutlöst dyrt, och särskilt som det överallt annars på arenan står att de vill ha en kontantfri arena. Nej, jag hade inte 40 kr så jag fick försöka tråckla mig ut och ställde mig helt enkelt utanför p-platsen. Sen så rullade det trailers för andra turnéer på storbildsskärmar inne vid scenen. Ok innan föreställningen, men det tvärdödade stämningen att se trailers för Tomas Ledin och Magnus Uggla i pausen, just efter att Judas har förrått Jesus. Så nej, jag är inte väldigt imponerad av konceptet med arenaproduktioner.
Versionen som åker på turné är den som har satts upp på Göta Lejon de senaste åren, och att det är skillnad från Malmö-operans uppsättning hörs. Jag har lyssnat en hel del på Malmö-albumet, och den version jag såg igår är betydligt hårdare och rockigare. I det här fallet tycker jag det höjde kvalitén betydligt. Ett bra exempel är när prästerna sjunger om hur de ska förgöra Jesus (This Jesus must die/Jesus måste dö). I Malmö-albumet har jag tyckt att det är för tydligt att det är skolade operaröster som sjunger, medan igår var det en helt annan råhet när de sjöng. Janne Åströms Kajafas var en verkligen en av de musikaliska behållningarna från gårdagen.
Själva uppsättningen utspelar sig i en nutid/framtid med apostlarna som anarkister/punkare/hårdrockare på samhällets utsida. För mig fick musikalen en helt annan revolutionär anda än vad jag har sett tidigare. Det är tydligt att det är handlar om personer som inte riktigt passar in i samhällets mallar, men som göra världen bättre. Detta ställs i kontrast till prästernas börshajsliknande kläder och romarnas mörka kostymer. Det jag saknar är dock kvinnorna. Visst apostlarna var män, men i flera körstycken så är det både manliga och kvinnliga röster med, men det är bara männen som får ta plats på scen. Undantaget är Maria Magdalena, som verkar vara en i grabbgänget.
Om vi går in på huvudrollerna. För mig är hela JCS i stor grad ett relationsdrama mellan Jesus, Judas och Maria Magdalena. Den bästa uppsättningen jag har sett är den där Judas och Maria står på liknande nivå, och Jesus slits mellan sin lojalitet till dem. I den här uppsättningen hamnar Judas i klart underläge, det är tydligt att Jesus helt klart föredrar Maria Magdalena. Hela Judas agerande blir då ett närmast desperat försök att få Jesus att lägga märke till honom. Lite tappar föreställningen också udden av att se Judas som pragmatikern som vill hjälpa så många människor som möjligt i nuet, men som inte tycker att mystik och andlighet är det som de ska koncentrera sig på.
Insatserna från sångarna är ypperliga. Det går inte att anmärka på något sätt på hur de tolkar sina roller musikaliskt. Kanske är det ändå Peter Johanssons Judas som är allra bäst, men han har ju också några av de mest inressanta sångerna att framföra. I rolltolkningen utanför det musikaliska är jag dock en aning tveksam till själva Jesus. I första akten upplever jag honom som divig och han svassar mest omkring, glad över uppmärksameten från sina anhängare. Jag tycker det saknas något som får mig att förstå varför alla dessa människor följer honom. När musikalen går över i den mörkare andra akten, då händer ändå något med Ola Salos gestaltning, och oj vad gripen jag blev av de slutscenen.
En person jag vill framhålla är också Daniel Engman som Pilatus. När jag lyssnar på JCS brukar jag tycka att Pilatus insatser är ganska tråkiga, men Daniel Engman gav en sån intensiv tolkning av honom att jag för första gången verkligen tyckte synd om Pilatus som blir insöad i hela affären mer eller mindre mot sin vilja.
Det finns några små negativa saker, som till exempel att Petrus är i stort sett osynlig, tills det plötsligt blir en stor sak av att han förnekar Jesus. Extra synd eftersom den scenen blev ovanligt stark av att han blev utfrågad av fru Pilatus, Kajafas och Hannas, alltså fick man en känsla av att han verkligen låg risigt till när han förnekade honom. Å andra sidan uppvägs det lite av att Could we start again please/Kan vi börja om, blir till en slags beslutsamhet om att de måste fortsätta arbetet med att förbättra världen, även om Jesus inte längre är med dem.
Slutsatsen är att det här var en otrolig upplevelse och jag är verkligen glad att jag till slut fick möjlighet att se JCS live. Scenografin är bland det snyggaste jag har sett på scen på väldigt länge. Slutscenen med ett ensamt, upplyst kors, var väldigt nära att få mig att börja gråta.
Det blir 5 av 5 törnekronor
Några negativa saker rörde dock inramningen av hela musikalen. Det är en arenaturné och jag såg den på Göranssons Arena i Sandviken. För det första när man svänger in till arenan blev man ordentligt framvinkad av ungdomar till vart man ska parkera, men de upplyser inte förrän man är långt inne på p-platse om att det kostar 40 kronor i kontanter. Det tycker jag är hutlöst dyrt, och särskilt som det överallt annars på arenan står att de vill ha en kontantfri arena. Nej, jag hade inte 40 kr så jag fick försöka tråckla mig ut och ställde mig helt enkelt utanför p-platsen. Sen så rullade det trailers för andra turnéer på storbildsskärmar inne vid scenen. Ok innan föreställningen, men det tvärdödade stämningen att se trailers för Tomas Ledin och Magnus Uggla i pausen, just efter att Judas har förrått Jesus. Så nej, jag är inte väldigt imponerad av konceptet med arenaproduktioner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)